lärdom mot deras s. k. råhet. Han wet hwad där bor af ädelt finnelag i folkets bröst och han wet oc, att däri — i sinnelaget — ligger det sanna adelsbrefwet od sköldemärket. Han wet — denna ungdom — att lärdomen och dannelfen endast då ega werkligt wärde, när de mägta fostra ädel håg och uphöjda tänkesätt, hwaremot en danz nelse, fom ide utesluter bitterhet och ondska, med dess yttringar af gnat och grälaktighet, icke har rätt till något företräde i samhället. Hade br Ploug lagt fådana fanningar på ungdomens hjärtan, få hade hans ord helt wisst wunnit genklang både i Swerige och Danmark. Den känsla han nu framkallat är i bästa fall medlidandets, nämligen med en man, som synes hafwa tappat bort sitt bättre jag i de småsinnade, ofta rent af ilfkna partifejderna i Danmark. Ett annat missljud war, när man från dansk sida bragte Nordslesvig på tal. Detta kunde swenskar och norrmän göra, men danske män borde hafwa gömt den sorgen i eget bröst. Men detta wilja wi likwäl mindre Handra.?