Sundsvalls tidning – 8 juni 1875, sida 2

gick wid Breddetorp i Westergötland sistlidne jöns dag under gynsam wäderlek och i närwaro af tre den aflidnes söner samt en stor människomassa från kringliggande landsort och närgränsande städer. Å stenen, som är rest på en å sidorna torflagd större kulle, å hwilken talarne och sångarne tagit plats, läses i förgylda bokstäfwer följande inftription, uthuggen af prosten Otterström: I. O. högg stenen åt frände fin A. A. Afzelius, född här 8 maj 1785. Konung Oskars resa. Wid besöket den 1 i RKRaifer Franz kasern i Berlin gåfmo officerarne wid regementet dejeuner för kejsaren och konungen af Swerige. Kejsaren utbragte en skål af hufwud sakligen följande innehåll: Eders majestät will tillåta mig att i en trängre krets af militärer ut: tala min tad för det synliga intresse, hwilket E. m. har wisat för min arme och hwilket särstildt gaf fig till känna wid revuen öfwer gardestrupperna. J dessa truppers namn ropar jag Lefwe Hans majestät konungen af Swerige od) Norge, burra! Konungen af Swerige swarade på följande sätt: (Tillåt mig Eders majestät att få uttala min tacksamhet. Eders majestät har alt från min ungdom giwit mig få många bewis på mäns ffap och under dessa dagar beredt mig ett få mäns ligt mottagande, att jag önstar det wåra armeers wapenbrödraskap måtte blifwa alt innerligare och gå hand i hand med närmandet (vereininung) af wåra folk. Letswe Tystlands kejsare, konungen af Preusfen. Konungen föreslog därefter en skål för kejsarens fortfarande wälgång. SPoft meddelar, att konungen af Swerige till kejsaren öfwerlemnat en biftoviftt märkwärdig taps perhetåmedalj oc) därwid anmärtt, att en sådan utmärkelse under hans regering hwarken blifwit utdelad ej häller sannolikt komme att utdelas. Provinzialkorrefpondens framhåller wid om talandet af swensta konungens besök, att konungen mid presentationen af statsministrarne särjlildt uttalat, att han i egenskap af ifrig protestant gillade regeringens åtgärder på det kyrkopolitiska området. Konungen förmodas inträffa den 5 d:s i Ham burg och den 8 i Weimar, från hwilken stad h. m. begifwer fig öfwer Libecd till Iraveminde där embarkering ombord å Banadis kommer att ega rum den 10. Återkomsten till hujswudstaden är beräknad till den 13 dennes. Den tyska pressen och konung Oskars resa. Den nationalsliberala tidningen Nationals Zeitung strifwer bland annat om besöket i Berlin: Cger detta besök af swenska konungaparet något med Europas numarande politiska läge i förbindelse stående syfte, få torde detta efter all fannolikhet endast wara att genom refan till Berlin, hwilken — fom bekant — under hösten sloll föl jas af en annan till ryska hofwet, tillkännagijwa den fullständiga öfwerensstämmelsen med Tystlands. Rysslands och Österrikes genom trekejsarmötet 1872 inwiga fredspolitik. Att konungen i detta hänfeende kan wara förwissad om sitt folks fullkomliga gillande, wisar det bifall, som resplanen funnit i båda ländernas press. Wid den i grundlagen föres strifna statsrådsöfwerläggning, under hwilken de swenska och norska statsråden skola yttra fig öfwer hwarje af monarken tillämnad utländsk resa, förs klarade, bland andra, de norska statsråden, att be söken hos konungen af Danmark samt hos kejsarne af Tystland och Ryssland endast kunde bidraga till ett befästande af det goda förhållandet mellan dessa länder och Swerige — Norge. Hwad Ryfs land särstildt anginge, borde ingen anledning till betänkligheter mot den föreslagna resan funna före komma. Detta sistnämnda yttrande är så till wida anmärkningswärdt, som det låter förstå, att den retade stämning, hwaruti man i Swerige altsedan Finlands förlust befunnit sig gent imot ryssarne, ändtligen lemnat rum för lugnare eftertanke. En beväringsyngling bar frän lägerplatsen skrifwit följande bland annat till Malmötidningen Framåt!:: — — — — — — — — — — — KA. omlring I samma morgon stodo wi på tfrigss teatern. Ofantliga högar af rockar, byxor, fappor, kannor och bälten m. m. woro upkastade utans för ett förrådshus. Sedan wi blifwit numrerade, blefwo wi anbefalde att förse of med behöriga persedlar för munderingen. De af ynglingarne som sörst iklädde sig kronans plagg, gjorde den löjligaste figur man fan tänka fig; en hade fått byror fom woro en half aln för långa, och en an nan twertom. Och lika swårt war det att få tröj: ärmar lagom korta eller långa. Bältena woro grå och mögliga. Omsider sägo wi lika kostliga ut allesamman och skrattsalfworna begynte med dets samma att aftaga. Sedan wi sålunda alla blifvit upstilade i uniformen — det kändes fom om man fommit i den meft obehagliga fångdrägt — fingo wi wid förrådshuset afhemta hwar sitt gewår, och få wardt krigaren fullt rustad. På ef termiddagen flätade wi halmmattor och wid 6-tiden skulle wi swärja fanan, ett, för den bland ynglingarne fom förmå det ringaste tänfa, det mest widriga gyckelspel. Denna ed befalles man