en bekännelse i de mest sväfvande ordalag och det måste varit grufligt svårt för öfversten att begripa hvad den bade att betyda. I hvad fall som hälst så upretade den honom i högsta grad. Jag förmodar, att jag är invecklad i saken och att öfversten har ett horn i sidan till mig, Jag kan icke fatta hvarför: jag bar ju icke gått diua och miss Daws ärenden; jag har betedt mig med största grannlagenhet. Jag kan icke fiona att jag gjort mig skyldig till minsta felsteg: jag kan icke iuse, att någon har begått något klandervärdt — utom öfversten. Det är likväl sannolikt, att det kommer att bli slut på det väuskapliga förbållandet mellan våra båda familjer. Jag hör dig redan ropa: — måtte hin besitta de båda slägterna! — Jag skall detta oaktadt, så vidt det är mig möjligt, söka skaffa dig kunskap om, hvad som tilldrager sig på andra sidan vägen. Vi komma att stanna här ända till andra veckan af september. Blif i alla härdelser kvar, där du är och dröm icke om att upsöka mig. ... Ötverste Dav sitter på piazzan och ser mäkta förgrymmad ut. Jag har icke sett Marjorie, sedan jag skiljdes från benne i trädgården. (Forts.)