Sundsvalls tidning – 1 maj 1875, sida 2

sTtALLUDUIH)LI, JDuii utinutttr oer Je fe 110110ULA. telsen; men wi trodde ännu då, att alt stod rätt till och att höga wederbörandes hemlighetsfullhet härrörde egentligen af tanklöshet, som på sin höjd kunde förmå of att näpsa oc släppa dem. Emellertid har, i mån fom måra ftudier öfmer folk: banksförhållandena på grund af tillgängliga officiella upgifter fortskridit, den farhågan med alt större styrka tränat fig in på of, att både ftyrelfen och revisorerna wid tillfället för stämman fmäf: wade i djupaste okunnighet om folkbankens wert: liga tillständ och, den fammanställning af deras sins emellan till oförenlighet stridiga berättelser, hwilken wi framlade i wårt senaste tisdagsnummer, borde hafwa öpnat ögonen till och med på de fyra herrar, fom till men för dem själfwa få befinningalöst fasikedjat fina namn wid här ofwan intagna utgjutelse. Den slriften bekräftar tywärr hwad wi i det allra längsta stytt att tro. Att wåra anmärkningar träffat både rätt och djupt bewisas genast af den retliga och lidelsefulla ton, fom genomgår siriften och når fin höjdpunkt i talet om wära lobehöriga insinuationer och grundlösa beffyllningar och om wära åstefwa och wrengda framställningar — ett tal, fom därjämte witnar om huru ytterligt redlösa de swarande äro och huru djupt de känna swagheten i i fin fällning. Wid sidan häraf förefaller det ömkligt nog, då de, strufwande upp hwarandra till morslhet, helt förs nämt förklara sig wilja lemna de uplysningar, som utaf dem () anses behöfliga. OB synes att de bort, för sakens skull, winnlägga sig om utt lemna alla de förklaringar, fom warit behöf liga för mwederläggning af wåra anmärkningar; de stulle då åtminstone wunnit priset för en god af sigt. Men det har warit lättare att genom några allmänna fraser nedsätta allmänhetens förtroende till wår granskning och de ärade herrar swarande hafwa till den ändan låtit offentliggöra sitt werk i Sundamwalls-Poften, hwars läsekrets till ide ringa del torde få anses sakna kännedom om mår föres gående utredning. Wi föreställa of, att wår afs tade medbroder skall sinna det wara fin pligt att åafwen redogöra för de åsigter oh påståenden, hwilka i swaromålet skolat gendrifwas. Naturligtwis kunne wi ej fordra, att swarandena slolat gransta wära siffersammanställningar med en sakkännedom och noggrannhet hwaraf icke ens folkbankens räkenstaper kommit i åtnjutande; men då de påstå fig hafwa welat puntt för punktbeswara wåra framställningar, torde det ej wara ur wägen att fästa allmänhetens upmärksamhet därå, att huru willig än anden warit, har dock köttets swaghet kommit dem att aldeles förbise den punkt, hwari wi fråga om räkenskaperna warit den 15 febr. afslutade oh den I mars lems nade till revisorerna eller om ide fastmer detta kett först den 25 eller 26 mars. Låtom of nu tillse, huru swarandena gått i land med den utlofwade belysningen af det Åsiefwa och mwrengda i wår npfats. Början göra de med att erkänna fin otuns nighet om beloppet af tillmwinftuts delning berättigade arundfondss andelar oc blotta genom fina till urskuldan anstälda betraktelser en sådan swaghet i tantes gången, att man känner sig böjd till beklagande. Öwad som där undslipper dem håller därjämte fram huru otroligt lättfärdigt revisionen werkstälts. Ty det bör wal märkas, att då, enligt 12 2 mom., alla före senaste räkenstapsåret gjorda grund: fondsinbetalniningar få andel i winsten, ingenting bort wara lättare än att bestämma beloppet af den wid 1874 ärs slut befintliga grundfond, fom warit ett år innestående. J Hrebro folkbanks örsberättelse, som nu ligger framför of, finnes äfwen följande upgift: Grund fonden upgår till 98941 fronor 51 öre, hwaraf 81 445 tr. äro berättigade till andel i winsten. Att 1875 års revisorer stola granfta före delningen af 1874 åre winst befriar naturligtwis ide 1874 års revisorer från deras pligt att ha kännedom om winstberättigade grundfonden. Des ras päståenden i den delen är så orimligt, att ingen bör kunna fastna på den kroken. Det är därför fortfarande oförswarligt af revifos rerna att föreflå en winstutdelning af circa 4500 fr. och de borde blygas attföka förs gylla upp detta fel. Kommer dårnäst frågan om hela grundfondens storlek, rörande hwilken swarandena riktigt föra fast. Om, såsom de pästå, förmansberättelsen ens dast talar om grundfonden men revifionsberättels fen tillila om uplupne men obetalde räntor, då är wisserligen förklaring gifwen öfwer olikheten i dessa bada berättelsers upgifter om ingående balansen; men huru då förklara att såwäl res visorerna fom förmannen upgifwa utgående batansen till lika belopp eller 162 317 fr. 40 öre. Enligt swaromålet inbegripa revisorerna i denna summa årets obetalda räntor, hwilka därimot för: mannen säges hafwa därur uteflutit. Något mystist synes saken! Och hrr swarande torde kanste hafwa gjort klokt i att något upstjuta sitt triumferande utrop om wåra anmärkningars grundlöshet; eller hur? J ordningen följer nu den tredje befäne Å L. AA — NA fl HsMAXYENRIÖrE. 2. ÅXÄÄAÄAA.A