rens ledamöter att wältra sig mot dörren. Man kände sin man och wisste, att man nu ganska wäl kunde hinna att taga sig en liten aftontoddy och kanske en half därtill. Emellertid räckte den för öfrigt sakrika och dugtiga framställningen ingalunda så länge som wanligt, knappt en half timma. Men olyckligtwis mötte talarens framställning mothugg från hr Jöns Rundbäck m. fl. Hr L. hade talat från fin plats, men gid nu fram till fiendens fas nonmynningar, och då han härunder kommit i närheten af talarestolen, beslöt han att från denna nya position för andra gången ftorma de fiendts liga batterierna. Under detta tal n:o 2 återkoms mer en af de fydfwenfta? representanterna, fom tagit för afgjordt, att wid detta laget borde hr Leyer snart hafwa slutat; men då han nu får fe talaren på en annan plats, od det å ena sidan möjligen fan falla honom in att hr Leyer börjat ett nytt tal oh det å andra sidan är för honom alldeles obegripligt, huru talaren kunnat, i strid mot all ordning, under demonstrationens lopp fpat: sera öfwer golfwet, från fin plats och till talare: stolen, få twärstannar han midt på gången oh utbrister med den oförstäldaste förbluffelse målad i hela sitt ansigte: ÅHarre Jösses! Horr fn ä han tommen did2 På ÖHrebrobänken sitter Hr Arvid Gumelius, utgifwaren af erikes Ales banda oh den lilla förträffliga Allehanda för Foltet, ordförande i bankoutskottet och en af fame marens bästa talare i formelt hänseende; han är en bland de få, fom fäga fig få utom partierna, och eger dessutom en annan egenskap, fom måhända är ännu mindre mwanlig, nämligen att ide upträda utom då han har något att säga. Men hwem är den förnäme herrn på Norrlandsbänken? Det är Nils Larsson i Tullus, med min och hållning hos en person, fom är wan att tilltalas under bugningar och allra helst med tilltalsordet Herr Patron, under det han själf hyllar nisreformen. Där står Per Nilsson i Espö i fin hemwäfda (ber om ursakt, om wi stulle misstaga oss!) tröja, bwils fen på ett slående sätt afsticker mot hans fwart: stkäggiga anlete, hwilket fer ingenting mindre än oshemwäfdt ut. På Göteborgsbänten borde hr Philipsson fitta, ehuru han aldrig sitter där. Han är, i likhet med den föga talande, men mycket duglige Stockholmsrepresentanten Rubenson, isras elit. På Göteborgsbänken fitter också J. Rund: bäck, en broder till lektorn, riksdagsmannen frän Wexiö, och ett bland de många bewisen på, att det ide är den akademissa bildningen allena, fom i wåra dagar skapar inflytelserika representanter; och här till wenster, på en af de sista bänkarne, sitter gubben Uhr med sitt länga, hwita skägg, som säkerligen stulle wäxa genom pulpeten om ide den gamle fann sig förankäten att alt emellanåt resa sig upp, ehuru med en wiss swarighet, och med dundrande stämma protestera mot alt flags wäld, wald, orätt od) tyranni, och om något dylikt brotts mål för tillfallet ej fins att tillgå, så nöjer han fig i nödfall med att t er. gifwa de framför hos nom sittande släningarne en dugtig fläng därför, att de, ehuru talande ett fuddigt spräk, fom ingen människa kan förstå, dock äflas att tala från fina platser och med ryggarne wända mot Uhr. Där sitter Ola Jönsson i Kungshult och där . .. Pang! Ru slogs klubban i bordet. Hr Key! ropar tals mannen. Bataljen börjar. Hr Key är onekligen en ganska fyndig talare, ehuru hans wältalighet lider af det äkta swenska felet att alt för mycket lägga an på fpetfar och prydnader, fom ide altid passa ihop med talbyg nadens stil för öfrigt. Ofta blir därför hr Key föremål för den för den kvicka intelligenfens ans fall, ehuru han söker wärja fig manligen, är ftäns digt i elden, ger och tar hugg samt sekunderas ofta med framgång af t. er hr C. A. Larsson, fom förwärfwat fig stor öfning att återfända intellis gensens bewingade pilar, fedan han försett dem med en stygg blykula i ändan. Nu gälde det misserligen blott dechargebetänkandet och frågan om kommerskollegii presidentlön; men hr K. begagnar tilfället att rusta på hela ministären för att wisa dess wacklande ftåndpuntt, isynnerhet i härordningås frågan alt ifrån den märkwärdiga urtima rifsda gen. Tillika söter ban wärja oppositionen, oss, mot oberättigade anfall och anför bland annat mot dem som ogilla ett wisst steg på grund af de fons sekvenser, till hwilka det kunde leda, det bekanta och sedermera under dagens lopp alt för mycket idielade infallet af Thomander: Om en borgare i staden Lund går ut genom stadens norra port och går och går, få ffall han slutligen falla i J8hafwet; alt få bör en borgare i Lund aldrig gå ut genom stadens norra port. (Senare på als tonen behagade hr Treffenberg förwandla Lunda borgaren till en rådman från Lund, od) tillade, att ett fall funnes, då Lundarädmannen borde akta fig för dylifa promenader, nämligen om han wisste, att han i porigången fiulle knuffa omkull en pers jon, som till på föpet ite more någon annan än sialfwa k. m:t. Kom i båg det! tillade hr Treffenberg. Representanten för Lund, rådman Tho masson, fatt emellertid helt lugn på fin bänf, utan att bry fig om att protestera mot detta fonungens befallningshafwandes försöt til ingrepp i hans promenadrättigheter.) — Efter hr Key upträdde doktor Dickson från Gör