mina läppar. Jag hade mycket roligt at de små konstgrepp, hon i början af färden använde, för att förmå mig bryta min tystnad. Därpå försjönk hon i tystnad och sedau blef hon med ens upsluppet glad. Den där bitande kvickheten, som jag fann ett sådant nöje i, när löjtnanten undfägnades med densamma, var på längt när icke sa nöjsam, när den riktades mot mig. Miss Dexv har ett mycket älskvärdt, lynne, men bon kan också vara obehaglig. Hon förekommer mig som den där unga damen i visan, hon med locken i pannan; När hon är sväll, Ar hon mycket, mycket snäll; Men nör bon år stygg, är bon farlig.Jag stod på mig likväl; men på återvägen gaf jag med mig och talade om ditt sto! Miss Daw ämnar endera dagen försöka att rida Margot. A propos, jag hade så när glömt att säga, att miss Daw i går låtit porträttera sig hos en fotograf i Rivermouth. Om profkorten lyckas, så har hon lofvat mig ett. Sålunda skola vi upnå vårt mål utan att begå något brott. Jag skulle dock önska, att jag kunde skicka dig miniatyrporträttet i förmaket; koloriten är förträfflig och skulle kunna gifva dig en föreställning om färgen på hennes hår och ögon, hvilket naturligtvis en fotografi icke kan. Nej, Jack, reseda-kvisten kom icke från mig. En tjugoåtta års karl lägger icke in blommor i sina bref — till en ansan karl. Men fäst icke för mycken vigt vid denna omständighet; hon gifver reseda-kvistar åt pastorn, åt löjtnanten; hon har till och med tagit en ros från sitt bröst och gifvit den åt din ödmjuke tjäpare. Det ligger i hennes glada natur attströ blommor omkring sig liksom våren. om du ibland tycker dig finna brist på sammanhang i mina bref, så ligger förklaringsgrunden daruti, att jag aldrig atslutar något med eus; jag skrifver i mellanskof när jag är vid lynne. . Nu är jag icke vid lynne. (Forts.)