Sundsvalls tidning – 29 april 1875, sida 2

på pulsen — och lät något orå falla om min vän Flemmiag, då riktades de mörblå ögonen genast åter på mig. Nå är icke detta den besynnerligaste sak i verlden? Nej, icke den besynnerligaste. Likaså besynnerlig är den verkan, hvilken, såsom du säger, den omständighet du gjort på dig, att jag tillfälligtvis råkat omnämna en obekant flicka, gungande i en hängmatta. Du kan föreställa dig, hur bestört jag blef öfver det där stället i ditt bref af förliden fredag. År det således möjligt att två personer, som aldrig sett hvarandra och som äro flere hundra mil åtskiljda, kuona utöfva ett magnetiskt inflytande på hvarandra? Jag har bört talas om sådana phykologiska företeelser, men icke kunnat sätta tro till dem. Jag öfverlemnar åt dig att lösa problemet. Hvad mig beträffar, skulle det vara mig omöjligt, om än omständigheterna för öfrigt vore aldrig så gynsamma, att förälska mig i en kvinna, som endast lyssnar till mig, då jag talar om min vän. Jag har icke märkt, att någon egnar min sköna granne någon i ögonen fallande upmärksamhet. Den där löjtoanten vid flottan, som är stationerad vid Rivermouth, tittar stundom ia om aftoarne, och stundom likaledes pastorn från Stillwater; löjtnanten ännu oftare. Han var också där i går afton. Det skulle alls icke förvåna mig, om han hade ett godt öga till arftagerskan; men han är icke farlig. Miss Marjorie sviogar med mycken färdighet ironiens uddhvassa lans, och den hederlige löjtnanten synes hafva en synnerlig fallenhet att spetsa sig på den. Han är icke farlig, skulle jag tro;