Sundsvalls tidning – 29 april 1875, sida 2

inandas den med sina lungor. Sådana där supersjua känslor är någonting, som jag beundrar, men som jag icke förstår mig på. Jag är aldeles förbryllad. Jag är aaf jordene jordisko, och jag befinner mig i den kinkiga belägenhet att hafva att göra mud öfverjordiska varelser af en så ömtälig natur, att jag löper fara att krossa dem genom miu tafatthet. Jag är liksom Daliban bland andarne. Vid närmare eftertanke börjar jag nästan bli oviss om, huruvida det är klokt af mig att fortsätta denna brefvexling. Men nej, Jack, jag gör orätt uti att tvilla på det sunda förstånd, som utgör grundvalen till din karaktär. Du är mycket intresserad af miss Dav; du tycker, att hon är en person, som du kanske skulle beundra ofantligt, om du lärde känna henne, icke når upp till ditt ideal, och att du icke kommer att fråga efter henne det minsta. Se saken ur denna förståndiga synpuukt, så lofvar jag att icke dölja någonting för dig. I går afton gjorde min far och jag en utfärd till Rivermouth i sällskap med Daws. Ett häftigt regn, som fallit på morgonen, hade afkylt luften och kommit dammet att lägga sig. För att framkomma till Rivermouth måste man tillryggalägga åtta mil på en slingrande, med berberisbuskar kantad väg. Jag har aldrig sett något praktfullare än dessa buskar, hvilkas gröna blad och korallröda bär, öfversköljda af regnet, skimrade med en högre glans än vanligt. Öfversten körde, och min far satt på framsätet, ocb jag och miss Daw på baksätet. Jag föresatte mig att under de första fem milen skulle ditt namn icke komma öfver