fstucge tHA genomga, afwen 1betta IVS SIVU TSAR förädling sami wäcka och stärka fosterlandskänslan, då är all utsigt för handen, att tilloppet af fris willige warder nog stort för att motswara behofs wet, och säkerheten att erhålla tillvädligt antal friwillige utgör just hufwudwilkoret för antagans det af denna grund för wårt nationalförswar. En dag i riksdagens andra kammare. (Utdrag ur ett bref till tidningen Kalmar). i (fortf. fr. förra numret). Ånnu återstår några minuter, inan ftridsfigna: len ljuder; lätom oss därför begagna tilfället och kasta en blid på församlingen. Dwem är den lille godmodige gubben där borta till höger, klädd i rundtröja och med glasögonen upsljutna i pannan? De små ögonen gnistra af kvickhet och Hot het, och under det han med ungdomlig liflighet demonstrerar nägot för sin granne, hugger han honom i knapphålet, fom om han wille säga: Se med dig, bror, eljest rifwer jag i sönder roden! Det är fältmarftalten, Swen Nilsjon i Öfteralöf, fom genom fitt förwånande minne och fina omfattande lagstudier, isynnerhet i alt, som rör grundslatter och militärwäsen, ofta försätter rilsdagens fackmän, både professorer och generaler, i stort bryderi, och fom dessutom genom fin fyndig het och starpa tunga är en mycket farlig motftåns dare att råka ut för. Mannen åtnjuter naturligt wis ett ogement anseende och är personligen lita omtyckt af båda partierna. Här till wenster på Hallandsbänken, med ryggen mot åhörarne, sitter en annan af scheferna. Betrakta detta stora, wälbildade hufwud, erbjudande den rymligaste plats åt hjärnkontoret. Anletsdragen äro liksom huggna i granit, intet leende uplyser de om en orubblig wiljefasthet witnande ansigtslinierna. Det är ett hufwud å la Oliver Cromwell, oh för att häfda grundsatsernas logik fulle denne man, att döma efter utseendet, utan hwarken hat eller bitterhet i hjärtat, men också utan medlidande, funna, i lik bet med en annan storhet, uttala sitt: Döden, utan fraser. När han yttrar fig, flyter talet med stor lätthet från hans läppar, på en gång faftigt od) flärdlöst, fast oc klart. Få torde fom han hafwa genomtänkt partiets program. Han känner både malet oc) wågarne till detsamma och wiker aldrig ett härsmån från den utstakade banan. Mannen heter Carl Ffwarsson. Lika lugn fom den senare, men därjämte med ett uttryd aj den högt upsatte mannens förnämbet, fitter general Björnstjerna på fin plats, ytterst på Stodholmsbanken och bredwid talarestolen. Med lika orubb: ligt lugn lyssnar han till hrr C. A. Larssons och Jöns Pehrssons utfall som till hrr Kolmodins och Kasparssons infall, och när han själf yttrar sig, är hans tal wäl genomtänkt, manligt och klott. Wid bänkens motsatta ända sitter hans antipod, kommendören Adlersparre, en undersätsig, mujtus lös gestalt med en stämma af renaste malmklang och som, då han understundom blir wred, stulle funna språnga ett kyrkhwalf. Lugnet hör nämre ligen ide til hans starka sidor. Härom dagen råkade t. er. Wexiörepresentanten Abr. Rundbäck misshaga honom genom en något öfwermodig kritik af ett utslottsbetänkande, med hwilket hr A. haft att göra. Kommendören wardt wred. Orden uts slungades i afbrutna satser ur hans mun, unge, fär fom stötwis återkommande eruptioner ur ett eldsprutande berg; den dundrande stamman staf och när han stakade sin knutna, wäldiga näfwe mot den midt emot honom sittande stackars motständaren, tycktes han lilsom wilja säga: Hade jag dig här i mitt wäld, slulle jag söndertrasa din arma lekamen och kasta bitarne i Riddarholmskanalen! Apropos Jöns Pehrsson, få fer denne wår swensle Jaabetks ingalunda få förslräcklig ut, fom han wanligen målas på wäggen i landsorten, utan ter fig twärtom ganffa reputerligmed sitt wäl wårdade helslägg och fin dustiga sigur. Han räkar aldrig ur jämnwigten och flår ofta hufwudet på spiken. när andra fåfänat föka efter det rätta ordet. När han talar, fer det med nedslagna ögon och i ett lägmäldt, entonigt, halit kolportörsmessigt föredrag, od man slulle funna tro, att han wore den träkigaste talare i werlden, om ide de ständigt äterkommande uttrycken af harm eller bifall från åbörarne, och de ännu oftare före kommande slrattsalfworna från både fammare och läktare wittnade om, att det måtte blictra i det mörka molnet Men hwem är den 14 kvarter långa yrestmannen, fom med ett wisst wärdslöst behag lutar fin något gängliga figur mot puls peten? Roden med fin ständkrage och wecken öfwer bröstet är Esaus, men benen med fina mär byxor, swarta längstrumpor och fin för öfrigt nästan eleganta dausfure tillhöra dalkarlen Liss Ölof Larsson. Hr Liss synes bestän dt ega medwetande om, att han eger wissa styldigheter mot den Nåt liga figur, med hwilken mår Herre utruftat Honom. Rär man betraktar detta på en gång få friska öpna och intelligenta anfigte, fan man ej låta bli att fräga sig: Skulle det werkligen wara så af wita eller så omöjligt att en gång få se den där gestalten där borta på de Lantlagades bänk? Jngalunda, men det wore en for, ewinnerlig stada att slämma bort den wackra Leksandsuniformengenom att till densamma foga en trekantig hatt med guldträns. Liss Olof Larsson går ofta i fpets