er år 1874, öfwer 37900 eentner färst faltfjös ist. Om man räknar att ett slälpund färst falt: jöfist inom landet är wärdt 10 öre, har man här en ide obetydliga summan af 379 000 kronor. (G. P) En dag i riksdagens andra kammare. Utdrag ur ett bref til Kalmar). Salen är. visserligen mycket enkel, men hög, luftig och ljus. J: taket brinna twenne stora gaskronor, öfmers ädta med mattslipadt glas och fyllande den dubbla upgiften att lysa om afinarne och underlätta luftz vexlingen, hwarför de brinna äfwen wid dags: jus. Wid salens öfra ända har talmannen sin plats, bakom denna står konung Carl XV:s byst, och på midten af salens ena långwägg, till höger om talmannen, hänger ärkebislop Sundbergs wackra porträtt, hwilket förut intog bystens plats, men mäste gifwa wika, sedan h. m:t, i synnerhet efter talmännens propositionswägran i fråga om mans talspenningarne, blifwit få fär för kammaren, att den omöjligen kunde undwara hans bild. Wid hwardera af salens båda ändar befinner fig en lättare, den ena, ofwanför talmannens plats, up: låten åt hrr diplomater och tidningsreferenter, under det den motsatta uptages af gemene man. Salen är afdelad i fyra fält, där reprefentanterna fitta tre och tre, alt efter de län de tillhöra. Sås fom bewis på de för öfrigt på en gång enkla och demokratista anordningarne förtjänar anföras, att ministerbänken ingalunda härstädes, fom i de flesta representanthus i utlandet, erhållit någon särslild plats eller är på något särslildt fätt utmärkt frams för de öfriga, utan utgöres helt enkelt af den förs sta bänken til höger on talmannen, under det den första bänken til wenster intages af Stods holms representanterna, med undantag af ett enda fäte — od) detta är talareftolen! Golfwet är jämnhögt, hwilket i en fådan fal altid, är ettfel, hwartill kommer, att, på grund af det ftora an: talet bänkrader efter hwarandra, en talare på första bänken fwårligen fan höras af dem fom fitta något längre bakom, då däremot t. ex. i den tysla riksförsamlingen bänkraderna, blott 3—4 efter hwarandra, höja fig amfiteatralistt i en halfcirtel rundt omkring talarestolen och talmansplatsen. Första bänken till höger om talmannen är, som sagdt, ministerbänken, den sista bänken åter i samma fält intages af Kalmar läns representanter. Längst bort i hörnet sitter Gustaf Jonsfon, få kommer Jonas Jonasson, widare Nils Petersson, A. P. Danielsson och Törnbladh och så representanterna frän länets uorra del. Besynnerligt wore, om ide på grund af denna bäntktilfälighet, en ans nan af wåra ärade representanter — hwilka för öfrigt allesammans tåla wid att både fe oh höra på — slulle komma att understundom erinra fig det gamla ordet: de ytterste skola en gång warda de främfte! Främst på nästa bänkrad sitter en af ledarne för k. m:ts opposition, hr Emil Key o. s. w. Alt är i dag få owanligt högtidligt. Ala res presentanterna besinna fig redan på sina platser, de flesta sittande, några stående; konversationen är dock föga liflig, man wäntar synbarligen, och fpäns ningen är tydlig. Ensam på ministerbänken sitter statsrådet Bergström, nu fom alltid åfyllande fin plats, trygg och godmodig, ehuru kanske något mera blek än wanligt; och först en stund sedan slaget är börjadt fer man cklesiastikministerns smäckra gestalt långsamt avancerande framåt mids telgången; än stannar han och lyssnar, än gär han några steg framåt oh fer fig omkring, tydligen mycket intresserad, hwarefter han slutligen hamnar wid sidan af sin medbroder, den han helsar med en blid, fom om han wille säga: Bergström, war färdig! Ingen utaf dem fer ut fom om han hade gjort något ondt. Afväpningsoch fredsvännerna i Sverige. J wårt nummer 42 för den 10 april ätergäfwo wi ur Framåt en upsats såsom prof på denne ifrige fredswäns sätt att söka sprida fin äsigt och wi nämde i sammanhang därmed, att det finnes många hwilka dela dessa åsigter. Så innehäller till dömes en annan skänsk tidning Kriftianftadss bladet i samma ärende följande sunda tankar: Under det wårt fattiga land anstränger fig för att ftapa ett starkt förswar, under det att man rustar få, fom stode kriget för dörren, oc) under det att gewärsmodeller och ramfartyg spöka i både rikoförsamlingen och hofgemaken, är det glädjande förnimma att fredliga tänkesätt blifwa alt mera allmänna hos massan af landets befolkning och att afslyn för krig och blodig klädnad delas af alt flera oh flera. — — Den herrliga armns beundrare, sabelstramlets wänner, kunna wäl rycka på axlarne oc med ett föraktfullt leende emot: taga fredswännernas läror, men dessa läror gripa dock omkring sig och de göra anspråk på att winna ehör. En oh annan tidning uttalar, hwad folket täns ter, och snart torde ide Framåt längre stå ens fam fom en afwäpningens försäktare. Det är ide feghet, fom dikterar fredswännernas politik. Man har fått ett annat bearevp om ära od tapverhet än