Sundsvalls tidning – 22 april 1875, sida 2

Marjorie Daw. Amerikansk berättelse af Thomas Bailey Aldrich. (Forts. från n:r 46.) Jag har pumpat alla dessa underrättelser ur vår värd, egaren till äthe Pineso, med hvilken jag i går afton) anstälde ett förhör. Han sköter mr Daws köksträdgård och har känt familjen i trettio år. Jag skall naturligtvis göra mig bekant med miua grannar, ionan många dadar gått till ända. Det är så godt som omöjligt, att jag icke skulle möta mr eller miss Daw under någon af deras promenader. Den unga damen har en favoritgångstig. på hvilken hon plägar begifva sig till sjöstranden. Jag skall laga att jag träffar henne där endera dagen och vördnadsfullt lyfta på hatten för henne. Då skall prinsesssan böja det blonda hufvudet med en min ar höflig öfverraskning, icke utan en viss tillsats af högmod; hvarpå jag kommer att känna mig liksom litet snäst. Och allt detta för din skull, O, pascha af det brutna benet! — — Så konstigt det går till här i verlden! För tio minuter sedan ombads jag att stiga ned i salongen — du känner ju till de där amfibiska salongerna i våra landtgårdar på sjökusten med deras musslor på kaminskifvan och deras granris på spiseln. Där faon jag min far och mr Daw utbytande de vedertagna höflighetsbetygelserna med hvarandra. Han hade infunnit sig för att göra sion upvaktuing hos siaa nya granner.