Sundsvalls tidning – 22 april 1875, sida 2

Jag kvarblef hos Daws till klockan half elfva och såg månen gå upp öfver hafvet. Hafvet, som legat utsträckt, orörligt och mörkt ända ned till horisonten, förvandlades liksom genom ett trollslag till en glittrande isspegel, afbruten bär och där af underbara, silfverblanka fjordar. På långt afstånd hägrade Sboalsöarne för vår syn och tycktes komma drifvande ned till 088 som en grupp valdiga isberg. Polartrakterna under ett töväder i juni månad! . Det var utomordentligt vackert, Hvad det var, vi talade om? Vi talade om vädret och om — dig. Vädret hade varit obehagligt i flera dagars tid — aldeles såsom du; det var således fullkemligt naturligt, att jag så småningom skulle glida öfver från det ena samtalsamnet till det andra. Jag omtalade för mina vänner din olyckshändelse; hur den omiotetgjort alla våra planer för sommaren och hvilka dessa planer voro. Jag blåste riktigt con amore ett solo på benpipan. Därpå beskref jag dig, eller, rättare sagdt, jag beskref dig icke. Jag skildra din älskvärdhet, ditt tålamod uoder denna svåra pröfoing, din rörande tacksamhet, då Dillon bragte dig en liten korg med frukt, din ömhet mot din syster Fanny, som du icke ville låta stanna kvar i staden och vårda dig, och hur du med högsint ståndaktighet sände henne tillbaka till Newport, samt föredrog att förblifva ensam med köksan Mary och och din betjänt Watkins, för hvilken du, i förbigående sagdt, hyser den största välvilja. Om du varit närvarande, Jack, skulle du icke känt igen dig. Jag skulle hafva blifvit en utmärkt brottmålsadvokat om jag slagit på en aunan gren af lagfarenheten.