Sundsvalls tidning – 20 april 1875, sida 2

4. Edward Delaney till John Flemming. Den 12 augusti. Den sjuka paschan vill att man skall roa honom. Bismillah! Han skall få sin vilja fram. Om sagoberättaren blir långtrådig och tråkig — ett silkessnöre, en säck och två nubier för att dränka honom i Piscataqva! Men sanuerligen, Jack, är det icke ett styft arbete, du åålagt mig. Här fins bokstafligen iogeuting alt tala om, ingenting utom den lilla flickan på andra sidan vägen. Hon gungar just nu i sin hängmatta: Det är mig en tröst för många af lifvets obehag att se henne då och då, för att sätta bängmattan i gång, framsticka en liten saffianskänga, som passar liksom en handske. Hvem hon är och hvad hon heter? Hon heter Daw, för detta öfverste och bankir. Modern är död. En bror är vid Harvord-uviversitetet, den äldre brodern stupade i slaget vid FairOaks. En gammal, rik familj, dessa Daws. Detta är stamgodset, där fadren och dottern tillbringa åtta af årets månader; de återstående fyra vistas de i Baltimore och Washington. Viatern i Nya England kan den gamla herrn icke stå ut med. Dotteras namn är Marjorie — Marjorie Daw. Låter kuriöst när man hör