Sundsvalls tidning – 20 april 1875, sida 2

Det vore orimligt! Nej; jag kan hvarken vara glad eller lugn. Ditt bref är den första ljusglimt jag haft sedan mia olycka för en vecka sedan. Det muntrade mig verkligen under en halftimmes tid. Sänd mig några rader, Ned, så ofta du håller af mig. Hvad det må vara, så är jag tacksam. Skrif till mig mer om den där lilla flickan i hängmattan. Det var mycket täckt, allt det där om den där herdinnan af saxiskt porslin och om näckrosen; bilderna voro kanske litet oklara, men mycket vackra. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, att din öfre våning var möblerad med så mycken känslofullhet. Detta visar, att man åratal kan vara hemmastadd i sin väns salong, utan att ana hvad som fins i hans vindskammare. Jag trodde att ditt loft var fullproppat med torra rättegångshandlingar, hypotek och protokoll, och då tager du ned från byllan en packa manuskript och se! fram kommer all slags lyrik, sonetter och eå: oner! Du bar verkligen ett anlag för konstnärlig beskrifning, Edward Delaney, och jag misstänker dig starkt för att hafva författat kärlekshistorier åt tidskrifter under ett fiogeradt namn. Jag kommer att bli brummig som en björn, tills du skrifver härnäst. Berätta mig om allt hvad du vet om din sköna okönda på andra sidan vägen. Hvad är hennes namn? Hvem är hon? Hvem är hennes far. Hvar har hon sin mor? Har hoo någon älskare? Du kan icke föreställa dig, hur detta skulle förströ mig. Ju större skräp desto bättre. Min fångenskap har till den grad försvagat min tankekraft. att jag finner din brefskrifvaretalang verkligt betydande.