Sundsvalls tidning – 17 april 1875, sida 2

längre älskvärd. Hans lyane har blifvit aldeles förfärligt. Miss Faony Flemming kom hit öfver från Newport, där familjen vistas under sommaren, för att sköta horom, men han affärdade henne redan morgonen därpå smältande i tårar. Han har Balzacs samlade arbeten i tjugosju delar upstaplade bredvid sig på soffan för att kasta dem i ansigtet på Watkins, när detta mönster för en tjenare befinner sig med hans mål. I går medförde jag åt Flemming i all sköns oskuld en korg med citroner. Som Di vet, var det ett stycke citronskal på trottoiren, som vållade vår väns missöde. Nå väl, han hade knappast råkat kasta en blick på citronerna, förrän ban föll i ett obeskrifligt raser. Detta är endast ett af de sätt, hvarpå hans dåliga lynne ytrar sig och det minst oroväckande. Vid andra tillfällen sitter han tyst, och trumpen och förtviflad med hufvudet nedsjunket och betraktar sitt brutna ben. När detta anfall kommer på honom — och det varar stundom hela dagen — kan ingenting skingra hans svårmod. Han vill icke smaka ett gudslån och läser icke ens tidningarna; böcker hafva iotet behag för honom utom för att begagnas som kastvapen mot Watkins. Hans tillstånd är i sanning beklagansvärdt. Vore han en fattig karl med en familj, som han hade att försörja med sitt dagsverke, skulle hans retlighet, och nedslagenhet vara fullkomligt förklarliga; men som han är en ung man af tjugofyra års ålder med pengar i öfverflöd och, så vidt jag vet, utan det minsta bekymmer, är förhållandet rent af vidunderligt. Om han fortfar att låta sina griller få makt med