Ä draga presidentlönen i kommerskollegium, wore t naturligt, att han ide kunde gilla, att statsdets ledamöter inför k. m:t framstält riksdagens slut härom såsom grundlagswidrigt. Talaren amhöll, att riksdagen flere gånger och redan 309 indragit eller nedsatt å ordinarie flat ups rda anslag liksom oc att slilnaden mellan: ordiarie och ertra stat wore för grundlagen helt och ället främmande. Såfom ledamot af utitottet nsäg talaren ide fig tillständigt att göra något rkande, helst han aldrig förestält fig, att någon rifwelje till konungen i enlighet med 107 res eringsformen stulle tomma i fråga. Han im ränkte fig därför til den förklaring, att liksom an. själf gillade hwad utffottet anfört slulle han erna se att äfwen kammaren slänkte memorialet tt godkännande. ö Många af kammarens ledamöter förklarade sig nstämma med denna talare. Ör Biesert instämde med hr Ola Andersson. Hr Jöns Pehrsson wille ide träda grundlagen ör nära; han hade altid följt den grundsats att sehandla hwarje förekommande ärende på det fätt om gällande lagar föreftrifma och med fasthållande s denna grundsats kunde han, fom ansäg fonuns vamatten endast oh allenast såsom den mwertitäl: ande matten i samhället, icke komma till någon annan slutsats än den att Konstitutionsutslottet, om det ide gått til wäga säsom det gjort, omil: korligen åsidosatt fin pligt oh ide handlat folters ländsit. Hwad beträffade den följd fom man förutfpått af en anmärkning mot konungens råds ifware — att de nämligen ftulle komma att lemna ina befattningar — få mille talaren blott erinra därom att ingen person borde anses Helt och Hhåls let omistlig. Wille ministrarne stanna kvar, få wore det bäst att de ändrade sina äsigter i fräga om representationens själjbeskattningsrätt; denna rätt wore i grundlagen så tydligt fastställd att den endast genom ett wäld kunde tillintetgöras. För sin del önslade talaren helst att kammaren slulle besluta att enligt 106 S RF. hos konungen ans hålla om statsrådets entledigande; dock wille han ide därom framställa något yrkande, för få midt det ide wunne något understöd inom kammaren. Hr Danielsson tillkännagaf, att han inom ut: stottet lemnat fin röst för den hemställan, rörande hwilken kammaren nu hade att fatta fitt beslut. Det wore af migt att den frid fom upftått mel: lan regering och representationen blefwo bragt til ett afgörande slut. Antingen hade riksdagen öf werstridit fin grundlagsenliga rätt, då den beflus tade att indraga de 6,000 kronorna å kommers: kollegii fat, eller oc hade k. m:t genom fin mwäg: ran att godkänna rifsdagens beflut gjort fig Myldia til ett sädant öfmerftridvande. För att nu få denna fräga slutligen afgjord hade fonftitutionss utstottet beslutat göra en hemställan till riksdagen i ämnet och ntskottet hade därwid gått så lugnt och sansadt tillwäga fom möjligt wore. Memorialet wore ide affattadt i några utmanande eller eljeft olämpliga ordalag; däremot hade en talare på stockholmsbänken talat om grundlagen på ett — mV ÖS FR — LA AA — UU sätt som måhända icke wore så alldeles lämpligt Man. bade här talat mycket om ett förestäende minifteritifte, ehuru det för kammarens majoritet helt wisst wore temligen litgiltigt hwem fom i dag eller i morgon sute på ftatsråbsbänten; bufwubds saken wore att få den principiella frågan om oms fånget för riksdagens beskattningsrätt afgjord. De sträckbilder, fom här frammanats säsom en följd af riksdagens uteslutande makt öfwer budgeten, skulle helt wisst wisa sig lika litet farliga som de, bita utmålades, då reprefentationsreformen war å bane. Hr Jonas Andersson höll på swensla follets dyrbara rätt att fig beslatta och fann det därför nödigt, att riksdagen protesterade mot den oppos sition, fom inom konungens råd gjort fig gällande mot utöfwandet af. denna rätt, på det man ide genom siillatigande stulle anses bafwa instämt i statsrädets ålagt. Han tog äfven konftitutionsutskottet; af hwilket han själf war en medlem, i förswar därför att det, sin pligt likmätigt, fäst riksdagens upmärksamhet på förhållandet. Sedan tal. däreiter bemött ätskilliga från motsatta hället gjorda anmärkningar, uttryckte han sitt beklagande öfwer det misstroende, man syntes hysa för öfmers drifter och maktmissbruk från riksdagens sida, hwilka farhågor ingalunda more grundade på någon ere farenhet om swenska folkets oförmåga att wälja wärdiga representanter. Framstälde intet yrkande. Grefwe Posse, hwilken war den förste, fom un: der aftonens sammanträde yttrade sig, trodde ej, att det af utslottet afgifna memorialet borde för: anleda til någon åtgärd från kammarens sida. Någon sådan wore obehöflig til häfdande af riks dagens rätt i fråga om de ordinarie utgifterna, ty den rätten hade redan wid 1867 års rifsdac blifwit häfdad. Talaren hade oc den känslan, at ingen wille förgripa fig på denna rätt. Emellertid wore han tacksam för det memorial fom af ntskottet blifwit afgifwet, bland annat där för att riksdagen därigenom fått en osökt anled ning att företaga en undersökning, om det funno någon grund för det från wissa häll ifrigt för .ZIAi 666 -A