Sundsvalls tidning – 15 april 1875, sida 2

2 ——————— ——— — ögonlocken till dess hon öpnade dem, fattade hans hand och utropade med passionerad häftighet: — Jag väntade dig inte längre. Om du dröjt litet till till, hade du funnit mig liflös på dammens bottens. — Ville du dö, därför att jag inte återvände? frågade han med rörande mildhet. — Jag vet inte, men jag var så gränslöst olycklig! Jag glömde min förtviflan genom att lyssna till böljornas sorl — de locknde, ropade på mig ... Men du lemnar mig ju aldrig mer? utropade hon plötsligt, medan en nervös darrping flög genom den späda gestalten. Hennes stämma kväfdes af konvulsiviska snyftningar, hvarför hon ej kunde ytra ett ord mer. Jacques sökte länge förgäfves lugna henne genom ömma smekningar, och förklarade, att han först samma dag erhållit hennes bref, samt tillade: Jag reste bort i vredesmod. — Hela verlden var mig emot. — Besluten att flytta till verldens ända satte jag mig i det första bantåg, utan att fråga efter hvart det bar. — På sådant sätt följe jag med ända ned till kusten, till Bretagne, under fåfänga försök att kufva min uphetsade sinnesrörelse; dia bild förföljde mig äfver allt! — Min längtan dref mig likväl tillbaka till dessa skogar, och första aftouven efter mia återkomst fick jag veta, att du skulle gifta dig med Edvard. — Ack ja, jag var en furie! bekände Antoinette med feberaktig häftighet. Men om da visste hur jag lidit, bvad jag väntat på dig. Jag förestälde mig, att du återvändt till dina I — . —— —— —v— —H—i —7 —3