— fullt stirrande ned i vattnet, hvarpä solens strälar lekte, och, som var så genomskinligt, att hon varseblef hvarje grässtrå på dess botten. Där nere bodde frid, glömska af allt elände; suckande tänkte hon: — Vore det inte långt bättre, att elumra där nere under säfven, ön att ikläda sig en förhatlig bröllopsskrud? (Forts.)