fara, sörjer hon bestämdt i hjäl sig. Till mig har hon inte ytrat ett ord om hvad hon lider därtill är hon allt för stolt, men jag har allt för tydligt varseblifvit det på de bleka kiuderna feberglöden i henues i ögon, och den motvilja, hon visar mig. — Tror du då inte, att äfven jag lider? frågade Jacques bittert. Tror du, att man kan slita en så rotfast kärlek ur sitt hjärta, utan att det blöder därvid? Jag lefver inte, tänker inte, utan går drömmande omkring, oförmögen till allt arbete. Du berättar, att hon är sjuk och lidande; ser då jag ut som en lefvande varelse? — Du är er man, och måste vara stark, svarade Edvard alvarligt, men hon, det starkars barnet, eger ej krafter att emotstå en sådan smärta. En vindstöt, som bryter den lilla blomman, rubbar koappast ett blad på den väldiga eken. Haf medlidande med henne, bad han bevekligt, då han såg vännen rysa. Låt allt vara glömdt! Jacques tycktes ej gifva akt på dessa ord. I stark sinnesrörelse gick han oroligt fram och tillbaka i det lilla rummet. Slutligen stanvade han framför vännen och sade: — Hon har aldrig haft någon aning om, hur högt jag älskar henne; därför trodde hon sig kunna leka med min kärlek! Har hon visat den den ringaste ånger? Om hon sagdt ett enda ord, hade jag genast återvändt och förlåtande kastat mig för hennes fötter. Men hon har ej en gång tänkt på att uttala dessa ord! — Gaf du henne tid därtill? Skyndade du inte bort, utan att ens förklara, hvarför du