n twärbjelke öfwer inkörsporten. Fru H. ringer ch tjänstepigan kommer ut för att efterhöra hwem om ringer så sent, men springer försträckt tillbaka å hon igenkänner fin döda husmoders röst, rusar n till gubben H. oh ropar: Herre Gud! kära nor stär utanför porten! Gubben will ej tro et, utan förmanar pigan gå roligt till sängs och ned andakt läsa sitt Fader wår. Fruns förnyade emmerrop kallar dock pigan snart ur bädden oc, huru bäfwande, måste hon öpna för fin husmor ver. Fru H. hade i början swårt för att öfwer: yga sin man om, att hon werkligen war wid lif: jon lefde dot länge sedermera och twå år efter in stendöd födde hon den fon, fom ftulle blifwa nedelpunkten i en hel cykel af folksägner. Denna händelse skall efter många äldre personers utsago wara fullkomligt fann; men folket pås tår dock, att fru H. ej wore riktigt lefwande dessa senare åren, utan att den onde dref sitt spel under hennes slepnad. Folkens dumhet. Se här några rätt betednande drag af det ömkliga afguderi, fom ännu i wåra dagar bedrifwes med jordens mäktige och fom af wissa oförståndiga tillhängare af fonungas dömet anses få bra och få riktigt. Wi hafwa funnit dessa berättelser i Kristianstadsbladet. Staden Braunschweig eger ett utmärkt wackert residens för regerande hertigen Carl. Slottet är endast 30 a 40 år gammalt. En afton i börs jan af förra tiotalet gaf hertigen, fom i förbi gående är en ftor beundrare af det täda könet, bal för alt hwad staden egde lysande. Midt under glädjen berättar en lakej för Hertigen, att eld utbrutit i de rum, fom beboddes af fursten, denne befaller, att man skall söka dämpa elden i tysthet, och under inga wilkor låta gästerna weta det obehagliga, ty de woro komna till Honom för att roa fig. Lugn i medwetande af fullgjord pligt går hertigen till ett af spelborden, där han snart wid guldets klang glömde bäde lakejen oc elden. Återigen får han underrättelsen, att elden tilltager. Ånnu förbjuder han attfprida den forg: liga nyheten bland de dansande. Brandkåren til: kommer men förbjudes af hertigen intränga iflots tet, emedan glädjen skulle störas och damerna bli rädda. Ändtligen twingar elden oc brandkåren de dansande att sluta, och att tänka på räddning. Det war också hög tid, ty elden Hade med rasande hastighet gripit omkring fig, och räddningsarbetena woro i full gång. Under loppet af natten blef halfwa den präktiga byggningen ett rof för det lössläppta elementet. Hertigen lånade en kappa af en officer och äsåg — som han sade — hela natten det rysligt wackra skädespelet. Tidningarna omtalade sedan furstens kallblodighet, finnesnärwaro, själfbeherrsining, od jag tror nästan, bhjeltemod att få där funna möta faran utan att blinka. Man prisade det mod han lagt i dagen, då han med kallt blod kunde fitta wid spelbordet med elden under fötterna, att han war få mån om fina gäfters trefnad, att han ej wille ftöra deras nöje, ehuru han wisste, att hans flott brände m. m. Om det warit en annan perfon än en hertig, hade han troligen blifwit kallad enwis och Hals: starrig, men det war en furste säledes — —. Hans kallblodighet är för resten til en stor del begriplig, ty han wisste ju, att hans trogna folk fid bygga upp slottet igen, något fom de ej heller underläto. 1866 då bröder slogos emot bröder, wisade då warande konung Wilhelm, numera Kejsaren, fig en gång säsom hjelte och skördade i långa banor beröm därför. Fag tror det war wid Königgrätz Österrikarne woro flagna på flykten och preusfarne herrar öfwer sältet. Konung Wilhelm sätter sig då i spetsen för ett regemente och jagar efter de flyende (fom redan woro utom synkretsen). Bis marck m. fl., märkande monarkens fara, ilade til hans sida, och i de mest bewekande ordalag bedja de honom i tyffa nationens namn, att fpara fitt dyra lif. Konungen insäg måhända rättwisan i denna fordran, od) dragande en djup fud, för han swärdet åter i slidan. Detta blef utbasunat fom en hjältebragd. De tufende, fom offrat sitt blod, bade ju endast fullgjort fin pligt, och det war miss serligen wackert; men att han, konungen, wisade sådant hjeltemod, det war berömwärdt På wåren 1869 rasade en sandstensgesims från ett hus i Wien. Bygnaden war under arbete, och omkring 40 män och kvinnor woro sysselsatta på husets utansida, wid hwilken en stor ställning war uprest. Wid fallet krossades ställningen och 37 e(trettiosju) personer begrofwos under spillrorna. Jag och flere andra woro i werksamhet inne i samma hus, och sedan den första sträcken mar öfs werstånden, räckte wi de få af de förolyckade, som ännu woro wid lif, en hjälpsam hand. (De flesta woro alldeles krossade.) Wi gjorde ej mera än wår pligt och tänkte ej mera därpå. Twå timmar efter olyckshändelsen fom Kejsar Frans Josef åtföljd af några herrar att taga stället i stärstädande. Dagen därefter sägs i tidningarna hela spalter om detta kejsarens hjeltemod, fom tillät honom att (likwisst högst warsamt) beträda jamma gata, där twå timmar förut en få stor olycka inträffat. Kejsaren kunde ju ei weta, menade tidningarna, om ej möjligtwis något ännu kunde rasa ner; men lama tipnninaar förfta Nat