Sundsvalls tidning – 3 april 1875, sida 2

nad i hela huset. Den unga flickan var till mods som om hennes hjärta velat brista, och heta tåror runno ymnigt utför kinderna Hon gret nästan hela natteu öfver sin förspilda lycka, medan alla mianen från det förflutua halfåret dykade upp, i hennes inre, förökande de olidliga kvalen. Med en förtärlig klarhet insåg hon nu, att Jacques egde hennes hjärta odeladt, och att kärleken däri slagit så djnpa rötter, att de ej kande upryckas. Hon led så mycket mer, därför att hon var ovan därvid. För första gången i hennes lif bröto sig det vilda sinuets böljor en starkare vilja, och för första gången kände hon sig förlorad i striden. Då dagen åter frambröt, vaknade hoppet på nytt; hon trodde, att Jacques vilie straffa heune strängt genom att så länge uteblifva, men att försouingens timma nu var inne, Hon ville ej sammanträffa med någon, hvarför bon sade till den bekymrade Celine, att hon mådde illa och därför helst ville sofva, Åter började hon att vänta i ångest och förtviflan, men blef åter bedragen i sitt hopp, till dess hon omsider kufvade sista återstoden af sin stolthet och satte sig ned för att skrifva till sin grymme tillbedjare. I detta bref uttalade hon hela sitt varma hjärtas djupa kval, hela den brinnande kärlek, hvaraf hon var mäktig; hon förödmjukade sig, anklagade sig själf för dårskap och lattsinno, samt bad så innerligt om förlåtelse. — Jag har haft orätt, och blir hårdt straffad därför, skref hon bland aunat. Jag lider gränslöst! — Du, som är stark, var äfven god — återvänd, eljest dör jag af sorg!