Sundsvalls tidning – 3 april 1875, sida 2

— Iåt mig vara i fred! utropade hon ännu en gång, då Edvard försökte att urskulda sig. Jag hatar och afskyr dig! Förstår du mig nu? Gå! Hon stampade häftigt i golfvet, medan de bleka läpparne skälfde. Utan en blick på honom, rusade hon upp på sitt rum, lemnade Edvard at betrakta ruinerna af den lycka som blifvit grusad genom hans förvållande. 7. Så snart Antoiuette inkommit i sitt rum och tillstängt dörren, bröt den återhållna smärtan lös i en vålssm suyftning, framkallad af vrede och ånger, skam och förargelse. Hon var förföll tviflad öfver att sålunda hafva drifvit saken till dess yttersta spets, och likväl fortfor ännu uproret i hennes häftiga sinne. Det skedda förebenne som en elak dröm; hon kunde aldrig föreställa sig, att Jacques skulle verkställa sitt hot. Ö Därtill älskar han mig för högt, tänkte hon. Han kommer nog tillbaka. Hon spratt till vid det minsta ljud, samt gick fram till fönstret och stödde sig mot posten. Solen sjönk just ned vid horisonten; vinden susade mildt i trädens vaggande kronor. Han kommer nog, tröstade hon sig själf. Det är omöjligt annet. Men alt var fortfarande tyst som i grafven. Småniogom utbredde mörkret sitt dok ötver jorden, och ljusen började att glimma från husen i nörheten. Klockan 10 hörde hon sin fader hemkomma, och straxt därefter stängde Celine fönsterluckorna; därefter inträdde en pinsam tyst