Det lilla Hafsirollet. Efter franskan. (Forts. från n:r 38.) Blek, och orörlig som eu staty, med stirrande blickar och händerna hårdt pressade mot bjärtat, stod hon och lyssnade till de långsamt bortdöende ljuden af hans steg. Då allt var tyst, vände hon sig häftigt om, grep inbjudningen från klaveret och sammankramade den i sin lilla hand. I samma ögonblick inträdde Edvard i rummet och utropade med förnöjd min: — Nu är allt afgjordt. Din far har gått in på mitt förslag. Jag kommer för att afhämta er. Men mio Gud! hvad fattas dig? fortfor han, då han varseblef hennes förstörda utseende. Hvar är Jacques? — Haa har gatt, och du kan följa havs exempel, sade hon häftigt. Jag följer inte med till balen. — Inte det, stammade han förvånad. Och jag som haft så mycket besvär för att förskaffa er den där inbjudniogen. — lobjudningen! utropade Antoinette, skummande af raseri, slet papperet i små bitar, kastade dem på gofvet och stampade därpå. Se här, bur jag behandlar den! — Du gode Gud! stammade Edvard, alldeles bragt ur fattningen. Hvad vill det här säga? — Det vill säga, att jag ledsnat vid dina besök och dina artigheter! har aldrig förorsamig anuat än förargelse! — Gå din väg och lät mig få vara i fred!