Sundsvalls tidning – 30 mars 1875, sida 2

njuta af musiken, men straxt därefter öpnade han dem änyo, beundrande hennes smidiga gestalt, den hvita halsen, det fint bildade hufvudet, de böljande lockarae — efter en djup suck återföll han i sina drömmar. Antoinette spelade med känsla menuetten ur ?Don Juan?, men plötsligt sprang den unge mannen upp ur soffan och utropade: — Ack, fortsätt, fortsätt! När jag hör dessa sprittande toner tycker jag mig altid se salen full af högtidligt dansande människor: ljusen stråla; man skrattar och pratar: paren skrida långsamt förbi hvarandra och niga djupt; i ec undangömd vrå, siter en ung man, hviskande förtroligt med sin älskade — jag flyttar mig i fantasien 50 år tillbaka i tiden ach ser dessa par, som hvila under den gröna tufvan på kyrkogården, åter framträda, som fordom svängande sig i dausens ringar. Plötsligt afbröts hans lifliga, fantatiska drömmar af på träggårdsgången knarrande steg; han vände sig häftigt om, och Jacques stod i dörren. Lydande sin första ingifvelse, sprang Antoinette ifrigt emot honom med utsträckta händer, men den bekymrade blick, som mötte henne ur hans svarta ögou, verkande på henne som ett kallt bad. Jacques hade hört den eldiga menuetten och hoppades att finna henne ensam, hvarför han kände sig bedragen i sin förväntan genom Edvards därvaro. Hastigt blef han likväl herre öfver sig själf och emottog bennve med ett leende. Den första glädjen vid det så efterlängtade återseendet var likväl och förblef förspild. Ehurn