fort som möjligt påskynda hans afresa, nog af, hon försummade intet tillfälle för att på ett skämtsamt sätt och i lifliga färger afmåla den förändrivg, Edvard undergått. Han egnade omsorg åt sin toilette, gick med handskar, bar standigt eu blomma i knapphålet och rökte ej längre pipa. I ett af dessa bref skref hon: Du känner ju till de skogar, som sträcka sig öster ut från Corderies? kan du tänka dig, att vi gingo vilse bland dess snår. Vi följde en förtjusande gångstig; som förde oss — gissa hvart? — till Santenoge, hvarest vi intogo en delikat frukost. Rynka nu inte ögonbrynen. Jag var så hungring. att jag säkert dött om jag.ej fått något att äta. (Forts.)