Sundsvalls tidning – 25 mars 1875, sida 2

I Du är hennes lekkamrat och vän; öfvertala henne därför att stanna hemma och haf ett vaksamt öga på henne. — Det är en svår upgift, du pålägger mig; jag eger ingen rätt att befalla öfver Antoinette, och jag riskerar, att hon kör mig på dörren, om jag säger ett ord som misshagar henne. Men så godt jag kan skall jag hålla efter henne. Därpå skiljdes de åt och aoträdde olika vägar. 7. De två första dagarne efter fästmannens afresa var Autoinette tyst och alvarlig. Hon höll sig för det mesta på sitt rum, sysselsatt med att hela timmar oafbrutet stirra ut efter den väg, på hvilken Jacques lemnat henne. Endast lefvande i och genom sin kärlek tänkte hon endast på honom. Den tredje dagen medförde postbudet ett bref åt henne. Jacques hade skrifvit genast vid sin ankomst till L. därför innehöll det intet om det egentliga ändamålet med haos resa, men det var fullt af små gemensamma minnen, fallt af den mest brinnande kärlek. Han visade sig däri alldeles sådan han var med hela sin passionerade häftighet, hela sig asketiska, men likväl entusiastiska karakter. I hans sätt att tänka och skrifva uppenbarade sig doftet från de stora skogar, hvari hans ungdom så angenämt förflutit, något drömmande och vemodigt, men likväl så kraftfullt och bestämdt. Med glödande kinder och tindrande blickar genomläste Antoinette uprepade gånger det så kärkomna brefvet, stängde sig sedan in på sitt