Sundsvalls tidning – 25 mars 1875, sida 2

ech hittade på tusen förevändaiogar för att förmå honom att komma dit så ofta som möjligt; men allt detta skedde naturligtvis för Jacques skull. Trots all sin filosofi kände sig Edvard ytterst smickrad häraf; det föll honom alldeles icke in, att ej all denna vänlighet egnades hans personlighet. Så iubillska äro vi stackars människor! Antoinette kunde vara oemotståudlig, om hor blott ville det, och bon begagnade sig nu så af sin makt, att hon till och med narrade honom att läsa högt ur den dyrbara dagboken. Edvard började att finna behag i denna tingens ordning; ofta anlände ban därför tidigt på morgonen, då han fann sin unga väninna stående vid trädgårdsgrinden, hvarest hon förtärde sin af ett hvetebröd och en drufklase bestående frukost. Sedan spatserade de tillsammans, antingen i trädgården eller i skogen; graunarae. som voro vanda vid den unga flickans besynnerliga infall, pratade ej stort därom, vågot som hon dessutom ej det ringaste frågade efter. En morgonstund mot slutet af augusti var vädret så herrligt, att de oupphörligt, utan att tänka därvå, gingo framåt, hvarför de snart befunno sig djupt inne i skogen. Aftonen förut hade Antoinette erhållit bref från sin fästman, men det var kortare och mindre kärleksrikt än de föregående, synbart skrifvit under inflytande af ogynsamma intryck. Därför hade hon tillbringat hela natten med att öfvertänka hvarje mening. hvarje ord, och däraf hade hennes nerI ver blifvit så hårdt angripna, att hon var vid ett misserabelt humör. Under spatserturen kom hon att tänka på flickan med det tillbakastrukus