Sundsvalls tidning – 25 mars 1875, sida 2

rum för att besvara det, och lemnade sedan i egen person detta svar på posten. Sålunda förgick den tredje dagen, men Autoiuette började att finna tiden alt för Jång. Morgonen därpå v:knade hon med en brinnande längtan efter verksamhet. Hon hade legat och tänkt på sin fästmans familj, inom hvilken hon snart skulle upträda; dessa stränga alvarliga människor, till hvilka boo passade som en brokig fjäril bland dystra läderlappar. Så snart hon kommit upp ur sin mjuka bädd meddelade hon Celine sitt beslut att biträda i köket. Därpå tog hon på sig ett stort förkläde och började sitt nya lif med att stryka linne; men sedan bon ett par gånger bränt sina fina fingrar, och därefter på samma sätt fördärfvat eu fårbog som hennes far skulle hafva till middagen, kastade hou fö klädet föraktligt på golrvet, gick ut i trädgården och tog bedröfvad plats i en lummig berså. Hon kunde ej vänta bref från Jacques förr än efter en veckas förlopp. Fadren såg hou endast under måltiderna, och dessutom kunde hon ej vänta stor upmuntran af bonom, hvarför endast Celine återstod. Hon var nog en upmärksam, tälmodig och beundrande åhörare, men därvid stannade det äfven. Antoinette tyckte ej om att tala ensam, ja hon längtade till och med efter att bli motsagd, hvarför man lätt kan fatta hennes glädje, då hon en vacker dag blef varse i grinden Edvards blonda skägg och leende ögon. Jacques vän var naturligtvis välkommen. Antoinette, som gick till ytterligheter i all ting, tog nästan allt för vänligt emot honom. Hon hade aldrig varit så förekommande emot honom