Jacques svarade ej genast, men oförmodadt gick han aldeles intill den unga flickan och hviskade med skälfvande stämma: — Antoinette! jag älskar dig, vill du bli min? En skär rodnad spred sig som ett purpurskimmer öfver hennes ansigte, men lemnade ögonblickligt rum för en nästan hemsk likfärg. Hon försökte att svara, men kunde ej frambringa ett euda ljud. Jacques fattade båda hennes iskalla händer, tryckte dem ömt mellan sina och fortfor med vänlig röst: — Vill da? — 0, är det möjligt, att ni kan älska mig? hviskade slutligen den hulda flickan; hon tillslöt ögonen, hennes händer darrade i hans, men öfver det förtjusande lilla ansigtet flög ett skimmer ar öfvermänsklig sällbet. — Ja, af hela min själ, bedyrade han, närmande sitt ansigte in till hennes. — Mer än edra böcker? — Jag har inte sett i dem sedan jag började tänka på dig. — Mer än den där landtliga damer med tillbakastrukna håret och de långa flätorua? fortfor hou, medan ett skälmskt leende flög öfver hennes läppar. — Hon var eudast en flyktig skugga, som du jagade på flykten, svarade han med djupt alvar. — Men, använde hou ytterligare, medan lyckan strålade ur de vältaliga ögonen. När började ni att älska en så illa upfostrad flicka som jag? — Den afton, då jag följde er bem från brölloppet.