bet lilla älafstrollet. Efter franskan. (Forts. från u:r 33.) — Jacques svarade, att han ej hade tid därtill och aflägsnada sig. Hans beslut var nu fattadt, och med hastiga steg vandrade han därför till Corderies. Raskt inträdde han på gården, men som ingen fanus i köket, blickade han genom fönstret i salen; ett ögonblick stannade han för att hemta anden. Han observerade, att alla möbler voro uptagna af askar och klädespersedlar. Autoioette vände ryggen åt honom, knäböjande framför en koffert, i hvilken hon nedlade sina tillhörigheter. Då dörren öpnodes, vände hon sig häftigt om, varseblef Jacques och utstötte ett litet skri. Hon var mycket blek och ögonen voro röda af gråt; hennes hår hängde oordnadt kring skuldrorna, men en solstråle föll på det, hvarför det skimrade som guld. — Förlåt att bär ser så oordentligt ut, sade hon med tvunget leende. Jag har inte en gång en stol ledig att bjuda er. Jacques gjorde ett tecken, som skulle föreställa, att det var obehöfligt; hans strupe var liksom tillsvörd, hvarför han saknade förmåga att tala, Slutligen frambringade han med möda: — Reser ni i morgon? — Ja, tidigt i morgon bittida. Tåget gar kl. 8 från Langres, och då är jag innan middagen i Paris, svarade hon hastigt, liksom hon velat tysta någon röst i sitt inre.