rätta er om, att jag inte eger mer än den lilla jordlappen, och att Antoinette iate får en enda skilliog af mig. Tiderna ä dåliga, och endast med svårighet kan jag draga mig fram. Jacques svarade, att han endast hade sin lön att förlita sig på, men att hans familj var välmående och att hans far helt säkert ej skulle vägra att hjälpa dem i början. — Nåväl, res då hem, tala vid er familje och kom inte tillbaka förr än ni ordoat den affären, sade mr de Lisle, hvars ansigte upklarnade för de ljusa utsigter, som sålunda öpnade sig tör dottern. Hvad mig angär, ämnar jag inte lägga något hinder i vägen. Det blef då afgjordt, att Jacqnes om fjorton dagar skulle afresa till Z. hvarest hans familj var bosatt. Dessa två veckor användes af de båda älskande till spatserturer och förtroliga samtal. Det var för dem en tid afidel sällhet; kärleken kastade sitt rosenskimmer öfver hela skapelsen; allt var hopp, ljus och lycka. Därunder gifver förhoppningens morgondagg allt en friskhet och skönhet, som endast varar ett ögonblick och sedan aldrig återkommer under lifvets snabba lopp. Dagen för den unge mannens afresa upgickAutoinette och hennes far följde honom till vagnen. Edvard skulle följa med tåget för att i Paris uträtta, som han sade, angelägoa affärer. — Hvad tänker du på? frågade Jacques sin fästmö, hvars band han varmt tryckte, medan hon tyst och tankfull stod invid hans sida. (Forts.)