Sundsvalls tidning – 16 mars 1875, sida 2

hans studier ooh misshaga hans familj? Men till trots för alla dessa förnuttsskäl, kände sig ändå den unge mannen beklämd om hjärtat; han var missbelåten med sig själf och alla andra, hvarför han oförmodadt vek in på eu genom skogen slingrade gångstig, begifvande sig till sitt ensliga rum på gästgifvaregärdsn. Under flere dagar undvek han Corderies, men en eftermiddag, då han kända sig luguare än vanligt, ringde han åter på den bekanta lilla porten. Antoinette satt framför klaveret; töaoterluckorna voro för solens skuld tillslutna, men i denna halfskymning var hon än mer förtjusaude än vanligt; hennes stora ögon skimrade som smaragder, håret hängde lik en sky ned öfver de runda axlarne, och i bältet bär hon eu röd nejlika. I det Jacques trädde in genom genom dörren, reste hon sig fråa sin. Efter några raska steg stod han framför henne, fattade den lilla handen och sade: — Jag var orimlig vid mitt sista besök och kommer uu för att utbedja mig er förlätelse. — Det är vackert af er att återvända, sade hon efter en stunds förlopp, varmt tryckande hans hand. Det hade gjort mig ondt, om vi skiljts åt som ovänner. — Skiljas åt? frågade Jacques häftigt. Rerer ni bort? — Ja, vid denna tid af året plägar jag altid hälsa på hos mina mortöräldrar i Paris. Om jag vägrade, skulle de bli stötta, och dessutom får jag det inte för min far. Han litar på, att de finna ett godt parti åt wig.