Sundsvalls tidning – 16 mars 1875, sida 2

värd endast intresserade sig för sitt hö ocb de unga frågade ej efter honom. Därför gick han långsamt efter dem och var vid misserabelt bumör; likväl lade han märke till Antoivettes minsta rörelse och kunde tydligen höra Edvards glada skratt. — Hon berättar honom naturligtvis, att vi blifvit ovänner, tänkte han; han ger henne rätt och nu roa sig båda två på min bekostnad. Han gör ju alt hvad bon vill och säger ja till alla hennes infall. Men bar älskar nenne helt säkert det är omöjligt annat än att hon förhäxat äfven honom med sin skönhet. Hvem vet, om bou inte tänkte på bonom, då hon talade om ett bjärta, som var redo att bega alla möjliga dårskaper för hennes skuld? Hur kunde jag vara så dum att inte förstå benne? Jag började till på köpet att predika moral för benne, liksom den saken det ringaste rört mig! Hon måtte fiana mig i hög löjlig. Ju mer Jacques tänkte därpå, dess mer sannolikt föreföll det honom, att Antoinette älskade sin kusin, Han påminde sig heones besök första gången de träffades, Edvards förlägenhet, hans loftal öfver den unga flickan, och småningom blef ban fullt öfvertygad om, att så var förhållandet. Och när alt kom omkring var detta ej häller underligt: de voro upfostrade tillsammans och vanda vid att kalla hvarandra för kusiner, ehuru slägtskapen ej var så nära; Edvard var rik och oberoende, hvarför skulle de ej då förena sina öden? Och, hvad bonom själf beträffade: kunde han ej prisa sig lycklig genom att komma ifrån en kärlek, som belt säkert skulle fördärfva hans framtid, försena