Sundsvalls tidning – 16 mars 1875, sida 2

Hon fade dessa ord med en viss betoning, hvarför Jacques med stigande rörelse invände: — Ävartör öfverlemoa detta åt andra? Jag trodde, att ni var tillräckligt oafhängig för att göra ert eget val? — Det är jag äfven, men har tiden för mig, svarade hon leende. Hittills bafva just inte friarne stormat ned dörrarne här. — Jag tror mig likväl veta en, hvars hjärta lifligt klappade för er, stammade Jacques med knappast hörbar stämma. — Verkligen! känner vi en? stammada Antoinette, lekande med sin nejlika, i det man i hennes ögon kuude varseblifva en stark sinnesrörelse, Jacques nöjde sig att med en rörelse på hufvudet bekräfta sin utsago. —Hvem är det? frågade hon vidare med darrande stämma och dolde det rodnande ansigtet i en på bordet stående blombukett. — Min vän Edvard. — Edvard! utropade hon, besviken i sin förväntan, i det hon häftigt reste sig och kastade en af vrede lågande blick på den unge mannen. Har ban bedt er om att föra sin talan? — Nej, svarade Jacques, häpen öfver uttrycket i hennes ansigte. Jag trodde endast .... Jag föreställer mig .... — Att han älskar mig? Och då ville ni föra hans talan? Jag är er oändligt förbunden! utropade hon, medan all blod försvann från det täcka ansigtet och de sammanknäpta händerna darrade våldsamt af den inre sinnesrorelsen. . (Forts.)