Sundsvalls tidning – 9 mars 1875, sida 2

der de långa, mörka ögonhåren och sade med mild stämma: — Hvad här är härrligt! Jag har altid drömt om, hur förtjusande det skulle vara att bo i en hydda långt, långt ione i skogen. — Eno koja och ett hjärta! sade han leende, i det hau satte sig vid hennes sida i gräset. När Jacques var alvarsam, låg det något nästan hårdt i hans ausigte, men skrattade han, undergiugo arletsdragen on fullkomlig förändring. Hans svarta ögon glänste, dragen kring munnen blefvo mjukare, och det hela erhöll ett godt, nästan barnsligt uttryck. Antoinette var seblef denna gynsamma förändring; hon skakade tankfullt på hufvudet och svarade: — En bydda? — Ja! — ett hjärta? Ja, dett kommer ann på — Jag har säkert mycket stora preteotioner. — Hvad tordrar ni da? frågade han mildt och lutade sig framåt. Antoinette rynkade ögonbrynen, lade fingret eftertänksamt på den lilla näsan och svarade: — För första skall han älska mig mycket, gränslöst obetingadt. — Naturligtvis! — Ån sedan? — Sedan skall han vara stolt, bestämd och endast lyda mig. — Ni fordrar mycket. -— Ja, jag fordrar af honom hvarje upoffring, emedan jag själf är beredd på att för honom upoffra alt. Den mau, som jag skall älska, måste kunna göra alt, till och med en dårskap, för min skuld. — En dårskap? uprepade Jacques, som plötsligt blef alvarsam. Nej! Efter min upfattning