Sundsvalls tidning – 9 mars 1875, sida 2

bör man aldrig förleda den man innerligt älskar, till något, som är orätt. Det högsta af alt ar äran, och en sann kärlek måste stödja sig på en obetingad aktning. — Nej, atbröt Antcinette häftigt. Den sanna kärleken är passionerad, och låter aldrig reglera sig af förnuftet. — Låt oss ej tala därom, afbröt Jacques. Jag vet endast, att mitt ideal .. — Ert ideal, afbröt Antoinette tvärt, är en liten ledsam landiflicka, mycket obetydlig, mycket ödmjuk, som hvar söndag går i kyrkan och för öfrigt lefver stilla och tillbakadraget bakom mammas kjortel. — Kanske, sade han taokfullt. — Jag ser henue tydligt, fortfor Antoinette förahtligt, i bemväfd bomullsklädning, slät krage och ögon — Ja, hvilken färg finnes på hennes ögon? — Den är blå och vänlig som denna lilla blomma, svarade Jacques lugnt, plockande en liten Förgät mig ej hvilken han räckte till den unga flickan. — Det kunde jag just tro! Fajanceblå, utbröt hon skrattande och kastade föraktligt bort den anspråkslösa blomman. Och håret? — Det är blondt, svarade han i samma retsamma ton; och deladt i två enkla vackert skiftande flätor. — Precist, fortfor Antoinette. Blondt, indeladt i flätor och struket tilbaka vid tinningarne. Rå, hvad heter den ädla jungfrun? Troligen Brigitta. (Forts.)