OM obekymrad jämt om hwad flärden önstar, Dess bättre! Sträf är furen med barrig stam, Men midt i winterdrifwan ännu hon grönskar. Från dagens tomma äflan, som tiden lång Det wiljeslappa slägtet altjämt förswagar, Han säg till djupt förborgade krafters gång, Från tingens yta säg ban till tingens lagar. Den gyllne sol, fom simmar i rymdens haf, Till hwilken folk ha bedit och slalder diktat, J brutna strälar swar på hans frägor gaf Och har för tänkarns öga sitt inre bigtat. O fröjd att följa gungande etherwåg Och le ät menstodomar och menslofunder! O fröjd att långt frän larmande nöjens tåg Betratta stum det blänande fästets under! Han säg dit upp och djärfdes att spörja där Det hwalf, fom öfwersälladt af facklor hänger, J hwilken nejd den mäktiga stjärna är, Mot hwilken solsystemet ur fjärran swänger. O, hwad beräkning, fin som ett slipadt stål, Swad tanke, klar och ljus fom den unga dagen, Öwad wilja, seg att werka för fattadt mål, Hos denne enkle man med de starpa dragen. Det war hans konst att finna för tingens gång En form, en lag, fom aldrig få djupt begrafwen, Att binda kraftens Proteus med andens tmång OM til naturens differ att hitta klawen. OM ryktet wäxte. Äran med lager fom. Han tog den mot, men lade den snart mid sidan. Det war ej bifallskransar han kämpat om, Blott sanning war hans sträfwan och hans förbidan, Men där wid Seinens strand och wid Themsens måg De stolta städer trona — en hwar ett rike —, Där mins man länge swenslen med kraftig håg, Bland wetenskapens furstar en kung och life. Nu är han borta. O, där fom forskarn går J fria rymder nu inwid ljusets härdar, Öwad fer han? Sålla nejder af ewig wår? Hwad hör han? Stjärnesangen frän alla werldar? Han ser, att ewig kärlek är tingens lag, Kring hwilken andar kretsa och solar hwäljwa, Han ser, att mänstotanken till sist är swag Och för den Högste stapelsens krafter stälfwa. Att tingens glans är skuggan af himlens ljus, Att färgen bleknar af på den klara solen Od) stjärnehärens fägring förbyts i grus Inför hans glans, fom råder på kungastolen. Den nyktra Sanning kanske försonad går Med Dikten där på ewiga fröjders stränder, Oh sångens rosor smycka den wises hår, Och glob och lyra hwila i samma hander. Ja, där skall klarhet enas med rikedom Och känslans djup till wetandets ljus sig närma, Ty dår ar lifwets knoppande ros i blom Och samma kraft därofwan är Ljus och Wärma. Men, granbewuxna, älskade fosterland! Du sluter huldt hans saga i troget sinne: Han spred i lifwet glans öfwer Sweas strand, Och därför wårdar Swea hans ädla minne. Nu kvällen sweper floret om berg och dal, Och solen, fom han älslade, gått till hwila, Men solig står i häfdernas marmorsal Hans bild, och wida skall namnet ila. Och hwart det ilar, äradt man skall det se, Och godt det witna stall om den gamla jorden, Som fett Berzelius födas oh fett Linne, Den fjällbefrönta, fagobefjungna norden.