Sundsvalls tidning – 6 mars 1875, sida 2

10g93 wägen efter Tarrejokt. På en grön grä matta wid denna bäds inflöde i den liknämda sjö waldes första tältplatsen. Strax öfwer på öm sidor om bäcken höjde sig kullar, bewäxta me lummig björkstog, och där ofman widtogo lågfjäl lar med fina hwita snöstrimmor, men mot nor och wester framstymtade högfjällarnas snöhöljd hjässor, stimrande i solglansen. Efter en fridfu natt waknade wi i en wacker morgon, som för wär tjusta blickar utbredde fin förtrollande skönhet Här firades nu naturens stora helg, fom foglar nes brokiga staror och Floras älstliga barn, klädd i fin liljesltrud, nu beredde fig att högtidhälla Naturens höghwälfda tempelbygnad war nyss up låten. Fjällens hwitmenade pelarrader upburdet himmelsblå hwalfwet. altarflamman glödd warm och strålande i öster och den mångstämmige fogeljången upstämde. Den blomstertid nu kom mer, under det att eolsharpan i lätta mwälljut klingade genom lunden. Det war som om jag geipen af en angenäm förtrollning, stulle hafwe försatts i en annan werld och trädt inför natu: ren eget högaltar, på hwilket nu låg upflaget det Nya testamente, som utkommer hwarje wär och hwarur jag tydte mig läfa famma mening, fom den store Linne: jag fåg den Ewiges skugga gå genom slapelsen od jag häpnader. Från lägerstället fortsattes färden wester om Tarraure utefter en större fjällbäck, fom leder sitt ursprung frän Staika. Mot aftonen upnäddes trädgränjen på en höjd af 2,250 fot. Hädanefs ter under en tid af 14 dagar blefwo wi för att fylla wårt behof ef bränsle hänwisade till lågs wäxta widebuskar eller till kräkris och dwergbjörk. Efter att hafwa afslickat en man för att hos nås gra lappar, hwilka med fina renhjordar wistades där i närheten, hemta renar för att forsla wåra saker, börjades åter marchen. Datktadt björtftos gen uphört att mära, rådde doc ingen ödslighet på den fjällplatå, hwarpå wi nu mandrade. Dock förrådde både flora od) fauna omisskänneliga teten till fin jjallartade beskaffenhet. Fattig kunde därs emot ingen kallas, ty i den täcka floddalen, på de gröna fjällsluttningarne, i de täta pilsnåren och wid den porlande källans silfwerklara wåg klädde fig lifwet i tusende, de skönasse former. På den ena fläcken hade fjällsippan nyss upslagit sitt milda öga, på en annan prälade vionerna i sin fulla blomsterskrud, medan på andra håll Sarifragers nas månggestaltade slägte och Raruncler med ayl: lene hattar täflade att draga till sig wandrarens blickar. Bland denna brokiga mångfald ljödo fog larnes kvitter och insekternas brummande. hwars jämte åt den leende taflan solen skänkte den tas raste belysning. Slafhandeln fortfar att ega beständ til fram för wärt ärhundrades kristendom och bildning; ty, äfwen om det är bedningar fom göra människor till slafwar, är det dock hufwudsakligast kristna bes kännare, hwilka göra fig slafweriet till gagn. Is mellertid hafwa engelsmännen — däri understödda med all makt af sultanen i Zanzibar — börjat att med mycken kraft upträda wid undertryckandet af slafhandeln i Afrika och dess grannstap. Så lunda intogs i förra månaden efter 5 timmars tid en fästning, tillhörande en slashandlarefurste. Men om de, som sålja slafwar, böra straffas; huru mydet mera hugg borde ide de lida, fom köpa dem! Minnesruna öfwer Anders Johan Ångström, förf. af docenten Wirsen och upläst wid nordiska festen i Upsala den 26 febr. 1875. När winterkvällen lågar med norrskensljus OM Karlawagnen tyst öfwer himlen skrider Och intet mer är öfrigt af dagens brus, Då wakna wackra minnen från flydda tider. Och alla dem, som frejdat sin fosterjord, Men under gångna året i döden föllo, Dem prisar trogna minnet i åldrig nord Och witnar segerstolt, hur de profwet höllo. OM en af dem fig wäljer i kväll min fång, Att ge en ringa, wissnande frans åt griften: Bland nya solar rör fig wäl nu hans gång, Men täljas må härnere med fog bedriften. J höga norden lefnadens ljus han såg Och barnet trifdes där mellan furustammar, Det hörde brufet där ifrån älfwens wäg. Det hörde slagen där ifrån smedjans hammar. Och styf som tallen wäxer i nordanskog, Den unga kraften wäxte till lifwets möda, Med malm i djupet ynglingens hjärta slog, Hans håg blef frist fom stupande forsar flöda. Hans mål stod fast: Han fett dem oryggligt stä Mot storm och swall, den måktiga klippans hällar. Hans mål stod fast: han sett, bur på himlens blå Hon ståndar, polens stjärna, i winterkvällar. OM blyg, men lugn tillika han fred framåt Att pejla desfa djup, fom naturen eger, Och rakt vå saken aick han å törnia stråt