Sundsvalls tidning – 4 mars 1875, sida 3

pp 0 TT ÅLOA PF Riksdagen, För anläggning af nya, somt förbättring af mindre goda wägar hade kongl. m:t af riksdagen begärt ett anslag för år 1876 af 200.000 kronor. Atiiliga ledamöter från de tre nordligaste, samt Wermlands. Kopparberge och Kronobergs länjhade motionerat om detta anslags höjande til 400,000 kronor. J Andra kammaren föranledde denna fråga en längwarig och liflig debatt, som öpnades af Hr Treffenberg, hwilken yrkade bifall till den af honom och åtslilliga andra ledamöter af fam maren afgifna motion att för det ifråga warande ändamålet måtte för år 1876 fällas till k. m:ts förfogande ett belopp af 400.000 kr. Utitottet hade grundat fin framställning på måg: och wat: tenbygnadsstyrelsens af civildepartementet inford: rade och till utstottet öfwerlemnade utlåtande. I detta utlåtande hade styrelsen endast uttalat några twifwelsmål om lämpligaste formen för bewiljan: det af dylika anslag men ide kunnat bestrida bes höfligheten af ett större anslagsbelopp. Att ett siörre belopp werkligen wore af behofwet päfordradt framginge tillräckligt af de ansökningar om under: stöd, hwilka till k. m:t nyligen inkommit. Hr C. A. Larsson och I. Nundbäck yrkade bis fall til utskottets förslag, den sistnämde talaren betonade. wigten af att man ide alt för mycket forcerade wäganläggningarne i Norrland, innan riktningen af den blifwande stambanan genom denna del af landet wore bestämd. Det wore nämligen en gammal erfarenhet att järnwägarne ofta högst wäsentligt förändrade den riktning fom samfärdseln förut tagit. Hr Hjelm genmälde härä att den blifwande järns banan naturligtwis fomme att följa kusten Hwaz dan frågan och dess riktning i det stora hela kunde anses sasom redan afgjord. De wäganläggningar, som nu woro i sråga assäge att sätta det inre! landet i förbindelse med kusten, och dessa wägar skulle helt wist blifwa ännu mera nödwändiga, fe dan banan kommit till stånd. Hr grefwe Sparre föreslog att man skulle gå en medelwag, mellan k. maj:ts och motionärernas förslag oc yrkade att 300,000 Er. stulle för det afsedda ändamålet beviljas. Hr Lundberg påminde om de flora anslag fom denna riksdag bewiljat för järnwägstrafiken. Alla dessa penningar kommo icke Norrland utan endast de provinser fom redan ega järnwäågar till godo. Det woro i betraktande haraf icke för mycket be: gärdt, om man nu med särslild hänsyn till Norr lands behof bewiljade det större beloppet. Yr kade bifall till motionärens förslag. Hr C. Ffwarsson och L. O. Larsson förfmar trade utsiottets betänkande. De ansägo att ut: stottet ide gerna kunnat gå längre än det gjort, då ej k. m:t funnit fig föranlaten att begära en högre summa, ty man måfte naturligtwis antaga att k. m:t lika bra fom någon annan kande bes hofwet. Talarne woro äfwen öfwertygade att det föreslagna beloppet under närwarande förhållanden woro fullt tillräckligt. Det wore själ att äfven tänka på de tider, då man kunde blifwa nödsakad att företaga wäganläggningar för att bereda ars betsförtjänst åt befolkningen. Statsrådet Berguröm uplyste, att anledningen hwarför k m:t ide åskat ett större belopp än fom stett, wore den, att af de ofwan omförmålda, från lansstyrelserna i de tre nordligaste länen ingångna, ensakningarne den ena inkommit tre dagar innan statsregleringen i ftatsrådet föredrogs och de båda andra kommit regeringen tillhanda först fedan ftatswerkspropositionen redan blifwit till riksdagen öfwerlemnad. Emeller id hade dock de båda filt: nämnda länsstyrelsernas berättelser blifwit till ut skottet öfwersända för den händelse utskottet skulle finna fig föranlåtet att mid dem fasta något af: seende. Sedan hr Ken förordat bifall til utskottets förs slag blei detsamma med 100 röster mot 43 af tam maren andfändt