Sundsvalls tidning – 4 mars 1875, sida 2

sidan döraf summo på ytan rägra näckrosor, som Antoieette hade stor lust att plocka. Förfärad sprang Jacques till henne, utropande: — Gå för Guds skull inte dit! — Gör ingentiog! Jag är vand vid vattnet, svarade den unga flickan retsamt och började att vippa med den skrala brädan. — Ni är aoförtrodd åt mig och därför förbjuder jag er att taga ett steg till, utbrast Jacques med sträng röst. — Åh, vid ett sådant språk är jag inte vand, svarade den trotsiga flickan och sprang piötsligt ut midt på spången, lade sig på koä och räckte sig ut efter blommorna. Jacques sprang efter henne. Han tålde ej att man af trots och obetänksamhet utsatte sig för en fara, hvarför ban tämligen omildt tog den uoga flickan i armen och drog henne upp från hennes knäböjda ställning, men den halfmurkna plankan kunde ej emotstå en sådan tyngd; den knakade, och Antoinette ett skri af förskräckelse, då hon kände att vattnet steg öfver hennes fötter. Jacques slog beslutsamt armen omkring hennes lit och bar henne upp på stranden. Förskräckelsen grep henne så, att hon ett ögonblick var sanslös, liggande med det lilla, vackra hufvudet mot hans breda skuldra. Hvem kan då förvåna sig öfver, att detta var nästan allt för mycket för den stackars Jacques. Han böjde sig ned mot detta förtrollande ansigte, då plötsligt en darrning flög genom hela den späda varelsen, hon slog upp ögonen, rodnade starkt, slet sig lös från hans omfamning och sprang leende bort. Jacques, som åter blifvit