Sundsvalls tidning – 4 mars 1875, sida 2

Omsider ledsnade hon vid att plocka blommor och sprang i förväg ned åt dal.n, hvarest en insjö strålade så poetiskt i månskenet, omgifven af en sakta vaggande säf. Det var egentligen ej den närmaste vägen, men Jacques gjorde ingen anmärkning, och Antoinette tycktes hafva glömt allt. Hon gjorde en häftig rörelse med hufvudet, hvarigenom hatten gled ned öfver skuldrorna, hvarefter hou passioneradt utropade: — O, hvad här är underskönt! Hvad jag älskar denna glittrande vattenyta! — Har kanhända ett hafstroll stått fadder åt er? trågade Jacques skamtande. — Edvard påstår, att jag siälf är ett hafstroll, svarade hon skrattande. Åtmiostone är jag i besittning af gröna ögon. — Gröna? Åh, jag tror, att de hafva blå färg, mumlade hän. — Då har ni tagit fell Se noga efter, sade hon, obetänksamt framstickande sitt leende ansigte tätt iotill hans. De likna fullkomligt ett hafstrolls. — Vet ni, frågade med skälfvande stämma den unge mannen, hvars kallblodighet var på väg att öfvergifva honom, att hafstrollen hatva daligt ryckte om sig? man beskyller dem för att bringa olycka öfver dem, som älska dem. — Wist inte, svarade Antoinette, närmande sig in till den spegelklara ytau, det är endast därför, att de trolösa männen inte älska dem nog högt. Men, sedan jag nu kommit i mitt rike, vill jag plocka några blommor för att göra min bukett större, En bit ute i vattnet fans en liten ö, hvartill en skröplig spåog ledde; men på andra