Sundsvalls tidning – 4 mars 1875, sida 2

ligtvis bade jag min färgläda med mig, och däri faos en grön färg, som Celine varnat mig för, emedan den var giftig. Denna förvarade jag om dagen i min ficka och om natten under hufvudgärden. Men en afton, då jag kände mig mer öfvergifven och olycklig än vanligt, sväljde jag den giftiga färgen. — Da blef ni väl mycket sjuk? frågade den förbluffade jägmästaren. — Ja, svarade hon leende, men jag dog inte, utan blef i stället befriad från klostret. — Det var inte rätt, anmärkte Jacqus. Om man låtit er kvarstanna där, hade ni säkert inte för audra gången ätit giftig färg. — Det hade inte varit säkert, svarade hon, föraktligt höjande på axlarae. Därmed afbröt hon samtelet, sprang in i ett snår och började afplocka vilda caprifolieblommor, hvilka hängde ned mellan bladen af en hasselbuske. Erter hand kastade hon dem ned till Jacques hvilken fortfor med att till den yttersta grad förvånad stirra på henne, Han kunde ej låta bli att beundra hennes väl formade fot, vackert afrundade armar och de glänsande hvita händerna medan hon höjde sig på tåspetsarne för att afbita en högre hängaude kvist. — Ni sårar edra läppar, sade han med en mild, nästan öm stämma, som stod i så stark kontrast till hans vanliga sätt att tilltala henne att han hejdade sig och vände sig om. För första gången möttes derasblickar, en omständighet, som hos Jacques åstadkom en bos honom högst ovanlig sinnesrörelse.