Sundsvalls tidning – 27 februari 1875, sida 4

ur sigte. Hon förtrollade honom oemotståndligt; han bade aldrig tankt sig, att eu så föruuderlig skönhet kunde ligga utbredd öfver en ung qvinna. Stuvdom försvann hon bland den boljande mängden. men dykade straxt derefter upp tätt invid honom; han kände sig bländad af ett mildt ljus, liksom när månen plötsligt framträder ur askdigra skyar. Emellertid hade mörkret utbredt gig, kulörta l-mpor glittrade som lysmaskar mellan träden och öfver dem nedblickade de tindrande stjernorna. Autoinette dansade oförtrutet med hela sin själ, men heunnes fader, som endast åsag nöjet, ledsuade dervid, hvarför ban reste sig från bänken, tänkande: — Ilvad skall jag sitta här för? Hon har roligt och vill bestämdt inte gå hem; det vore synd att afbryta hennes nöje, men Edvard ar bär och kan följa henne hem, när hon tröttnat. Deona tanke lugnado houom helt och hallet, hvarför ban forsvann utan att saga ett ord. Men Edvard hade just ett anfall af mellankeli. Han sag ett ungt par och suckade: ÅAck, hvad de menniskorna ä lyckliga: Deretter tänkte hav: Jag skall göra som dett Sedan han stoppat och tandt sin pipa, fortsatte han sina betraktelser: Men om man väl blitvit gift, är man tullkomligt iankad, och, det mätte iute vara rohgt. Jag gör säkert klokast, om jag nöjer mig med att se på dem på afständiDerpå reste han sig och gick tanklullt in at skogen, hvarest han trodde, att musikeu tog sig bäst ut, och hvarest han hoppades, att näktergalen skulle för honom upstämwa sin sköna sång.