druckit många glas tillsammans med den gamle Sauvageot och därtör naturligtvis ej häller kunde uteblifva. Antoinette hade lofvat bruden att taga del fi dansen och kom därföre mot aftoneu. ledsagad af Celine, som emellertid återvände till hemmet för att sköta sina sysslor. Skogvaktarens bostad låg midt inne i skogen, och, då det var en varm dag, ät och dansade man i fria luften. Det var en herrlig tafla: skogen slivgrade sig som ett mörkt bälte, tyst och alvarlig, kring de dansande, och mellan trädens stammar framskymtade små sjöar, hvarpå nejden är så rik, glittrande i glansen at den nedgående solens sista strålar. Då Jacques Duhoux, som rökt en pipa till sammans med de åldre, beslutade sig för att se litet på danse., var denna redan i full gång. Besynnerligt nog var Antoinette den första, som passerade förbi honom. Hon var iklädd eu hvit musselinsklädning med blå strimmor, hade en fichu af tyll ötver sina vackra skuldror, och i det på gammalmodigt sätt upfästade håret en lelvande blomma. Hon dansade lätt och bebagligt, men tycktes ej fråga efter, hvem bon dansade med, blott hon var i besittning af en kraftfull arm och säker takt. Hon tycktes glida förbi som en; öiverjordisk varelse, hänryckt öfver musiken och den lifliga rörelsen; ett tjusande leende sväfvade ständigt på hennes läppar, medan ögonen uttryckte ett mildt svärmeri. Så snart Jaques varseblef den tjusande varelsen, vek han instinktmessigt tillbaka, men han aflägsnade sig ej. Han ställde sig bakom ett träd och förlorade henne ej ett ögonblick