Detta kalla förakt tycktes henne vara den gröfsta af alla sörnärmelser; hov hade föredragit en lysande anmärkning långt framför en fullständig likgiltighet. Men Jacques var ej likgiltig; åsynen af den unga, älskliga flickan hade på honom utöfvat ett outplåvligt intryck. Dittills hade han fört ett mycket tillbakadraget lif och aldrig sammanträffat med andra fruntimmer än de s. k. provinsdamerna, stilla, ärbara unga flickor, som alla liknade hvarandra, hvars toilett var enkel hvars sätt att föra sig var afmätt, och hvars ansigten voro iutetsägande. De bildade en starkt afstucken kontrast till Antoinettes egendomliga skönhet, till hennes fria och otvungna väsende liksom en orientalisk blomma med lysande färgor tage. sig förunderligt ut bland färglösa liljor och auspråkslösa förgät mig ej. Jacques var både bländad och förvirrad, ehuru haus ytre utvisade ett orubbligt lugn. Satte han sig ned för att skrifva, såg han hennes väta bar, stralande ögon och purpurröda kiuder dansa mellan sig och papperet. Till sist blef han otålig och sökte att med våld bortjaga dessa för houom så främmande tankar, samt beslutade, att aldrig mer passera genom byn för att slippa sammanträffa med den unga flickan. Men slumpen tillintetgjorde alla dessa vackra föresatser. Mot slutet af maj firade skogvaktarens dotter bröllopp med en smed från Rochetaillåe. Talrika gäster voro inbjudna till middagen och en därefter följande bal och bland dem befuuno sig Jacques Duhoux, som icke kunde neka att iofiona sig, Edvard, som var med på alla bröllop i nejden, och wr de Lisle, som