Sundsvalls tidning – 27 februari 1875, sida 2

— Tycke och smak kan man aldrig diaputera om, men jag är rädd för kvinnor af sådant skrot och korn. 4. Under obrottslig tystnad vandrade de båda kvinvoroa till hemmet, medan regnet ordentligt öste ned öfver dem. Antoinette skyndade gevast till sitt rum, hvarest hon stängde in sig, Hon var vid mycket daligt humör och gick ej ped till aftonen. I flera dagar var hon tankspridd och drömmande; så snart hon tillslot ögonen, såg hon Jacques Duhoux stå framtör sig, så som han vårdslöst lutade sig mot kaminen och betraktade henne med ett slags stolt medlidande. Hans genomborrande blick, som da förjagade hennes kallblodighet, förföljde henne till och med i drömmen. Så snart hon sammanträffade med Edvard, bad hou honom om att ej för fadren berätta nägot om hennes lilla utflykt, hvarefter hon med nedslagua ögon och darrande stämma sade: — Jag är nyfiken att veta hvad din vän yttrade om mig, sedan jag gått. — Han? han yttrade iute ett enda ord; svarade den unge mannen, som naturligtvis ej ville bedröfva Antoinette genom att uprepa de hårda ord, han begagnat. — lute ett enda ord? — Nej inte ett euda. Jacques är mycket inbunden; tänker endast på sina studier, och har säkert för länge sedan glömt bort alt samMans. — Så mycket bättre, sade Antoinette, likväl mycket bedragen i sin förväntan.