Sundsvalls tidning – 27 februari 1875, sida 2

ev — 02 JAiAii eo ov —— och hvar sin cigarr i muanen, medan ett friskt doft från skogen inströmmade genom det öppet stående fönstret. Edvard sprang upp trån sin stol, medan Jacques lånasamt reste sig, lade cigarren itrån sig och blickade förvånad på den framför honom stående unga flickan. — Åh. är det du? afbröt slutligen husets egare den pinsamma tystnaden. — Ja, svarade bon med en stämma som kväfdes af den inre rörelsen. Jag ber herrarue om förlätelse för min påflugenhet. Jacques bockade sig under tystnad, medan han nyfiket fastade sina svarta ögon på den förunderliga varelsen, Som hon stod där midt på golfvet med blixtrande ögon, rodnande kinder, drypande hår och kläder och handen med de anspråkslösa skogsblommorna tryckt mot hjärtat, liknade Antoinstte en ur hafvets sköte upstigen najad. I yttersta grad förlägen kunde ej Edvard framstamma ett enda ord, hur tryckande det än var för dem alla. Autoinette, som kände att modet började att svika, ville likväl ej gitva allt törloradt, utan stannade i det bon försökte att skratta: — Jag var ute i skogen för att hämta frisk luft — men då började det att regna .. och då tyckte jag ... det vil säga, Celioe föreslog . att vi skulle gå hit in. Eno blick från den unge jägmästaren bragte henne likväl genast åter ur fattningen; den sade alt för tydligt, att han ej trodde ett enda ord at den historia, bon updukade. Hon kunde ej fortsätta utan, vände sig till Celine för att dölja sin förlägenhet. Edvard, som kände medlidande med heanes pinsamma belägenhet, — — — -— —— — — —— — — —