i Swerige att komma på genaste wåg till Trondhjem, eller också omwändt fördelen för Trondhjemstrakten och Jämtland att få bekvämaste förbin delse med mellersta Swerige. Men månne det i någotdera fallet fan mara rätt eller wälbetänkt att göra den ojämförligt största delen af Norre lands folk till fjufbarn? — Hwaruti wärdet af den mydet framhallna genare eller tfortare wägen eljest slulle bestä, fan jag ej finna; ty nar turligt är, att i samma mån fom man genar öfwer Jämtland åt Norge aflägsnar man fig från den bättre delen af Norrland och bereder för dep folk och näringslif obetvämligheter och hinder, hwilka man i stallet just genom stambanans dras gande till de bättre delarne af Norrlands pros vinser borde söka att öfwerwinna eller förminita; och med hänsyn till påräknad inkomst sör staten af norra stamdanan målte det alltid blifwa en förs luft, om banan ide förlägges till de orter i Norr: land, fom ega förmåga att förje järnwägen med tillräcklig forsling och inkomst. Antagande nu emellertid, att hufwudmålet med norra stambanan werkligen är att sätta Norrland i innerlig beröring med den södra delen af riket, att läta norrlandingarne wederfaras rättwisa och litställighet i förmåner med de södra landslapens innebyggare, samt att till hela rikets gemensamma gagn och styrka utweckla de norrländsla landstapen i De riktningar od) till de delar, fom dessa landstap funna utwecklas, få upstår den andra frågan: hwilka naturliga tillgångar eger Norrland till utweckling, och hwilka delar af Norrlands stora widd sträcker sig en sadan förmäga? Och denna frägas utredning anser jag wara af den största wigt wid bestämmandet af en stambanas anläggning i Norrland. Som bekant är, siljer fig den norra hälften af Swerige eller det få kallade Norrland högst wasendtligt fran den södra delen af riket. Norrlands westra gräns utgöres af den fwenite norsta fjäll: ryggen, från hwilken utföndrade bergåfar nedlöpa i sydostlig rigtning oc sänka fig efter hand mot Bottnina witen. Inom denna langsträtta del af Swerige är det framför alt kuststrackan efter Bottnista wiken på en bredd af öfwer hufwud taget 6 till 7 mil, fom innehålla för wanligt jordbrut tjänlig jord, det will fäga finare slamjord och lera, ett för wara wanliga jadesslage och fulturwärters framkomst och mognad tjanligt klimat man hyser, till följd daraf, den egentliga befolkningen. Wid en höjd öfwer ha wet af 5 till 600 fot är redan inom södra delen af Norrland, till exempel i Helnngland, sädesodlingen, till följd af klimatets hardhet, osaker, och blir det naturligtwis ännu mera längre norrut. Wid denna Höjd öjwer hafwet är det odssa slut med leran; den uphör till i Helsiingland wid Hofwa by i Färila foden, unges far 7 mil fågelwägen från tusten. Jordmånen ans tager här westerut mer och mindre karaktären af grus, blandadt med den humus, som i tidernas längd samlat fig på ytan. För bibehållandet af en sadan jordmån mid wäxttraft fordras, sasom bekant är, tillförsel af mera gödsel, än för den finare flamjorden och lermyllan; od) man bar inom Norrland från både äldre och senare tid warnande exempel på huru det går med denna grusiga jord, när odlaren ide maktar underhålla henne med t Urädlig gödning. Salunda förekomma inom DHerjes adalen ftällen, fom i fordomtima warit odlade, men nu stå öfwerwuxna med gammal barrilog, och om dylika nedslående erfarenheter från senaste tid saknas icke heller exempel, och jag kan anföra sadana just srån den trakt inom Ljusdal, omkring Walje efter den i fråga fatta Ro fjölinien, hwarest de i slutet af 1850och början a 1860talet af personer i Ljusdal under ftora förhopp: ningar oc) med understöd af statsmedel utförda odlingar af Als., Lop:, Baggbooch stormyrarne till betydliga widder nu redan måft till allra största delen öjwergifwas och lemnas i ödesmäl.