Sundsvalls tidning – 18 februari 1875, sida 2

got om agrundade orsakerd, hvarpå hon högt ytrade: — Hit kommer tillräckligt med ledsamt folk förut; det vore långt bättre, om ni införde Antoinette i något bättre hus; då slapp hon ätminstode bli pinad af tobaksrök och opassande talesätt, som här Gud nås fious allt för godt om. Håll munnen då dig! skrek wr de Lisle. Det är dina betraktelser, som äro opassande. Sköt du dig själf och sörj framför allt för, att vi med det första få något att äta. — Här har ni maten, svarade Celine och sköt i vredsmod fatet litet fortare än vanligt fram på bordet. Måltiden börjades; Antoinette endast petade i maten, medan fadren ordentligt slukade den. Just som han höll på att atsluta denna kära törrättning, började hunden att skälla. — Det är säkert mr Edvard, sad Celine och skyndade att öpna dörren. Straxt därefter iaträdde den väntade, hälsad af hundeus och flickans glädjerop. Edvard Ormarey var egentligen en stor pojke, på omkring 30 år. Det blonda håret och skägget, den fina hyn, de klara blå ögonen gåfvo hans ansigte ett nästan barnsligt uttryck. Eburu född och upfostrad i Paris var han otroligt naiv; han var ett af dessa pariserbaru, som frukta för den bullrande verlden och därför draga sig tillbaka till de ensliga skogarne, hvarest de drömmande ströfva omkring. Under yagre år hade han försökt att bli poet, men han var för lat för att öfverviona några verkliga svårigheter; därför hade han öfvergifvit alla tankar därpå, för att uteslutande öfverlemna sig åt