hade en längwarig torka warit. r 1788 upsteg holmen i slutet af augusti och war uppe i 3 weckor. r 1790 den 28 augusti flöt holmen upp, och sjönk den 20 september. Händelsen injördes i Inse rikes Tidningen. Ffrän sistnämnde år til 1809, då kyrkoherden Meurnander blef församlingens pastor, finnas inga anteckningar rörande holmen. Han siall under denna tid wisat sig ungefär hwart 3:dje år och upkommit altid om hösten efter långwarig torr wåderlek. Sedermera har holmen warit uppe 2 gånger, nämligen: r 1812 upkom han i slutet af oktober, med norra ändan, få att endast 37 stubbar woro fyns liga och sjönk i slutet af november. Hans färg war då röd. Jnnewarande år 1815 upflöt Holmen slutet af oktober, med norra ändan, och woro då endast 8 stubbar synlige. Han sjönk i medio af nos vember. J november månads slut innewarande år företog jag, i följd af konungens nådiga befallning, en resa för att undersöka denna holme; men emedan, wid min ankomst til Marbeck den 5 desember, han res dan war sjunken, och sjön nästan wid samma tid som holmen sänkte sig hade begynt att tillrysa, så kunde ej många undersökningar anställas. Det mesta af denna berättelse grundar sig därföre på de uplysningar, fom jag kunnat samla bland ortens innebyggare. För att likwäl ej lemna något oförsökt, som kunnat leda till en närmare kännedom om denna holme, gick jag ut till stället, hwarest han wisat sig, och lät genomhugga isen på flera ställen, hwari genom det slutligen lyckades mig att finna hol: mens brädd, fom, med en stäng, gansla tydligt kunde ursliljas. På samma sätt kunde jag, genom flera af de huggna hälen känna ätslilliga af de stubbar, som finnas på holmen; men oaktadt han stod endast 3 alnar unger isen, och enligt de när: warande personers försäkran ej ännu hade fulls komligt sjunkit, kändes den likwäl aldeles orörlig. Då jag fann Holmens brädd war någorlunda tunn och böjlig, beflöt jag förföta om någon del däraf funde lyftas till wattenytan, på det jag måtte få fe, hwaraf den bestod, men isens swaghet gjorde detta omöjligt. Jag lät därföre kröka en la, oh updrog därmed ett ftoct stycke af en tallrot och en torfwa af holmens brädd. Jag gjorde flera försök att få känna någon af de rötter, fom faft: hålla holmen wid sjöns botten, men jag fan ej med wisshet säga om det lyckades mig, åtminstone war alt bemödande, att från holmens undre sida lösrycka något, förgäfwes Hela södra ändan af fjön, där holmen är belägen, har dybotten, och befanns omkring holmen, wara endast emellan 7 oc) 9 alnars djup; och att def djuplek, på ett bes tydligt afstånd häromkring. ej fan wara mera fär: deles betydlig, synes af de sjöwäxter, fom öjwer alt upsijuta öfwer wattenytan. Enligt en gammal och almän tradition bland ortens inwänare, ftal hela södra ändan af Ra: lången fordom hafwa warit slog, fom efter hand blifwit undanhuggen. Denna förmodan är äfwen ganssa sannolik, dels af de trädstubbar, som ännu finnas på holmen, och af hwilkas rötter ban egentligen beftår, och dels af sjöns obetydliga djup häromkring, samt för öirigt af hela traktens utseende wid denna ända af sjön. Så länge som denna trakt ännu war bewäxt med ffog, egde jorden ett faftare sammanhang genom trädens rötter och deras fibril: er; men sedan vegetationen uvhördt förlorade jors den fin förra fastbet genom trädrötternas förrutt: nelse, och kunde smäningom lätt bortssöljas af Swartän, som, som forut är namnt, här uflyter. J anledning af det, som förut är anfördt. och af de uplysningar, fom herr kyrkoherden Meur: nander behagade meddela mig, ar det högst tro: ligt, att Swartän fordom, wid sitt utlopp i Ralangen, delat sig i 2 armar, och därigenom bildat holmen, hwars ofra starkare sammanhängande storpa af watnet blifwit lösskuren från den underliggande löja jorden, od) således blifwit flytande utan att watnet förmått lösrycka de rötter fom ännu fär sta honom wid sjobotten. Då man widare ans markt, att holmen endast upflyter efter längmwarig torka, och under stormig waderlek om hösten, så synes orsaken till dess upstigande od) sjunkande tamligt tydligt wara följande: Under läångwarig torr wäderlek minslas watnet i sjön, hwarigenom den sjunkna holmens afständ ifrån sjons yta blir mindre; då dårefter storm inträffar, isynnerhet nordlig, så lyftes holmen genom den däraf ups kommande rörelsen i watnet, fom afwen med större wåldsamhet fan werka, då watnet är lågt än då det är högt. Emellertid taga de rötter, fom binda holmen, en sådan ställ ning att de understödja hos nom, och för någon tid hindra honom att sjunka tillbaka. Till holmens uppehållande torde äfwen slapnad, och dess, relativt till watnet, ej sardeles betydliga tyngd, dessutom kunna bidraga. Det tyckes likwäl wara nog besynnerligt, att holmen, ou: han ej hwilar på fastare stöd, likwäl fan bära tyngden af flere personer, utan att sjunka; någon dold orsak, utom de nyssnämnde, torde fålonpaå finnags mon hwWälka,, AS bpAAAB:2 I